Jordärtskockssoppa

Jag har aldrig riktigt förstått vad en jordärtskocka är för någonting? Jag vet fortfarande inte om det är en skocka eller en kocka? Men jag vet att soppan är gudomligt god och inte alls smakar som jag av namnet att döma tidigare trott: jord, gegga och smuts.

Två gånger på kort tid har jag vid finare middagsbjudningar blivit serverad jordärtskockssoppa som första rätt av tre. Båda gångerna har gommen krullat till sig av välbehag och angeläget gapat efter mer. Att det var en skocka eller möjligtvis en kocka som försatt mig i denna smakextas har förvånat mig var gång.

I går skulle jag för första gången själv koka denna delikata anrättning. Problemet var bara att jag inte hade en aning om vad jag letade efter på mataffärens grönsaksavdelning. I mina tankar så var en jordärtskocka stor, svart, full av jord och placerad vid potatisen eller möjligtvis att den kunde finnas i frysdisken bland de gröna ärtorna? Bland kålrötter och polkagrisrödbetor hittade jag en samling smutsiga ting som i mitt dåvarande förstånd mycket väl skulle kunna stämma överens med skockorna. Butiksbiträdet, som måste ha tjuvlyssnat på min förvirrade diskussion med mig själv, förklarade på ett väldigt pedagogiskt sätt att mitt fynd tyvärr var svartrötter och visade därefter malligt vart skockornas hylla fanns.

Jag stekte skockorna i riktigt smör, öste ner vin, fond, äkta grädde och tryckte till sist ner en baconskiva och en kylskåpssparad halloumibit – bästa soppan ever!