Mamma Scan & jag

I veckan är det höstlov. Höstlov betyder ungefär sova hela dagen och vara vaken hela natten och där emellan slappa. Visst förstår jag att gymnasieyngel behöver tid för reflektion och en stor dos rekreation men någon måtta för det väl ändå vara.

I skolan får yngel lära sig vad skolan tycker är viktigt att behöva veta för framtiden. Hos mig får yngel lära sig vad jag tycker är viktiga verktyg för att erövra framtiden.

Jag slog upp sidan 293 i Vår Kokbok från 1982. Tog fram köttfärs, lök, ströbröd, mjölk och ett ägg. Bände med all min kraft loss spelkontrollen från ett yngel och en laptop från det andra ynglet och sa på det lugna och pedagogiska sätt jag är vida känd för:

– Nu kan Mamma Scan slänga sig i väggen för nu ska vi laga de godaste köttbullarna ever!

Yngel tittade skräckslaget på varandra för att sedan anklagat titta på mig med blicken som utan ord sa:

– Haru redan börjat tulla på glöggen mamma!

Att tillverka köttbullssmeten med hjälp av sidan 293 var inga problem för de små ynglen. Problemen började när smeten var klar för rullning och samtalet över bunken lät så här:

– Vi behöver handskar?

– Nä jag tänker inte heller ta i den där geggan?

– Du får fan börja?

– Nä jag gjorde det förra gången!

– Vi har väl aldrig gjort köttbullar förut?

– Nä men du vägrade ju ta i smeten på hemkunskapen!

– Men vi har ju aldrig gjort köttbullar på hemkunskapen?

– Nä men jag var tvungen att ta i den äckliga pajsmeten!

– Pajsmeten såg inte så här jävla vidrig ut.

– Om jag ska doppa händerna så ska du!

– Jag kommer att spy…

Vart de två hormonstinna ynglen hämtade sitt mod förtäljer tyvärr inte historien men till slut låg det små perfekt rullade och vackert stekta köttbullar i en form.

Att försöka övervinna sin rädsla genom att möta det man fruktar mest är väl det största modet av alla.