Julledigt med tvång

För något år sedan fick jag en liten knöl mitt på min lilla tå, den bredvid lilltån. Den ömmade, var röd och blev större. Jag förbannade att åldern tog ut sitt rätt och gick på apoteket och köpte senaste botemedlet mot liktorn. Jag behandla kärringtån med marknadens senaste liktornsmedel men lillklumpen frodades och till slut kunde jag inte använda mina vanliga skor utan gick barfota. Vilket fungerade ypperligt under sommarmånaderna men tyvärr är dessa alldeles för få här i Norrland.

Ovilligt släpade jag mig ner på vårdcentralen och visade upp lillklumpen. Väl där höll jag på att skämmas ihjäl över min yttepyttiga åkomma i en värld där pest och krig och svält och epidemier vilt härjar. Skammen var större under den hypermoderna röntgenapparaten, av storlek störst, för att inte tala om när ortopedläkaren försökte hitta lillklumpen i min strumpa.

Dignos: Exostos – benutväxt från skelettet.

Åtgärd: Operation.

Efter sju månader och inte mindre än fyra samtal från operationplaneraren med avbokade operationstider skedde i går avmejsling av Exostos och sjukskrivning i tre veckor.

Att inte behöva arbeta under jul och nyår kan av många välkomnas men när alternativet är att hoppa omkring på kryckor och inte kunna använda den oväntade ledigheten på ett valfritt sätt vet jag inte vad som vore bättre. Lillklumpen är borta men foten dunkar och stygnen ömmar och läkarens ordination stillhet och högläge är för mig mer stressande än en sju meter lång julklappskö på stan.

Att detta hus inte är byggt för enfotade folkslag är en utmaning i sig när jag måste åla mig upp på loftet till min dator – och det måste jag för hur skulle jag annars fördriva min påtvingade julledighet?