Var trött i morse. Satt uppe och såg season 3 of 24 igår. Nej inte hela boxen på en gång, men väl de sista fyra avsnitten. Och det är en jättebra serie. Men emellanåt undrar jag.

Varför viskar de HELA tiden?

Mr Jack the best of them all Bauer väääser i sin mobiltelefon: ’secure the perimeteeer’. Och presidentassistenten mumlar till Mr President: ’pleeease David, you HAVE to listen to me’

Och det kanske han skulle göra om han bara kunde höra vad han sa.

…Han har ingen stake den där presidenten för övrigt. En riktig sill är han som enbart sitter bakom sitt valnötsbord och blir manipulerad hela tiden. Men han verkar snäll.

Nåja. Det är ju väldigt spännande i alla fall. Och kanske blir det en speciell känsla serien igenom bara för att de just pratar ganska tyst oavsett vad som händer.

När timern, fäst till bomben på Jacks dotters killes arm, tickar fortare och fortare till exempel, och Jacks dotters kille inte vrålar, utan sammanbitet pyyyser fram orden: ’It´s ok. Do it’. Och vill då att hans blivande svärfar ska hugga av honom armen med en yxa för att få loss bomben från honom och rädda USA och därmed världen…

Det är ju som handlingskraftigt på nå vis. I det tysta.

Min kära vän J berättar att hon åker till Kenya för att jobba om ett antal veckor. Det låter häftigt, men man blir ju onekligen lite skärrad också.

De har bland annat fått råden att ALLTID ta taxi -en riktig taxi- och ALDRIG gå själva under bar himmel. (När är den inte bar tänkte dom)?
De ska dessutom försöka sitt yttersta för att INTE se ut som turister(!)

Det sista kan faktiskt bli rätt svårt. En riktig utmaning onekligen. Även om J precis har färgat håret i princip svart så gör ju inte det henne till en äkta kenyan. Jag har tipsat henne om kastanjevattnet som åtminstone jag använde när jag var yngre för att redan från dag ett ha en sån där vacker (och inte alls kladdig och fläckig) bränna i ansiktet. Men jag vet inte om det ens tillverkas längre.

Nä usch jag känner oron redan nu. Och den oron följs av en mycket stark känsla av att hon nog skulle behöva en personlig vakt av nåt slag, som följer henne vart hon går…

Jag. Till exempel.

Igår tog jag så ansvar för min hälsa och bloggade därför inte!

…Eller så handlade det mer om tiden som inte riktigt vill räcka till för allt man vill göra.
Har kommit på att det här är ju faktiskt det enda livet man har. Eller vet om att man har i alla fall. Och här går jag omkring, nästan trettifem år gammal, med idéer och planer på vad jag egentligen skulle vilja göra med mitt liv – sen.

I bästa fall i nästa liv. För ska jag hinna med allt så krävs det ett par tre liv efter detta…

För nu hinner jag ju inte. Eller? Det handlar ju om prioriteringar så klart. Det är väl det livet går ut på, om man benar upp det. Och för att få det liv man vill ha måste man kanske prioritera rätt?

Jisses. Undrar i vilket land eller möligen planet jag varit i/på under natten? Känns som om jag gått en intensivkurs hos Dr Phil eller nåt…

Teo: ’Jaa du mamma, du har inte träffat mina föräldrar i Franskaengelskalandet’.
Jag: ’Nä. Det har jag ju inte. Så du har andra föräldrar där?! Vad heter dom då’?
Teo: ’Ja det är ju Barbro. Och så Karin’.
Jag: ’Eh jahaaaa. Barbro och Karin säger du. Vem är det som är pappa då’?
Teo: (indignerat) ’Ah men BARBRO’!
(Naturligtvis. Att jag inte förstod det. Självklart).
Teo igen: ’Men du förstår att jag älskar ingen i det landet. Men det finns en som är väldigt söt’.
Jag: ’Jahaa. Vem är det då’?
Teo: ’Hon heter Anna Nyström’.

Jaa min son, min son. Du kommer väl att hata mig när du blir äldre för att jag berättat det här. Men det är ju bara så underbart. Full av fantasi. Och absolut inga som helst fördomar. I love.

Idag har jag och Wilma haft en riktig tjejdag på stan. Nån gång ibland så sticker vi på stan bara hon och jag och så skämmer jag bort henne. Och det är lika mysigt varje gång.
Idag stod örhängen högst på prioritetslistan. Och fika.
Svindyrt fika blev det, som kostade tre gånger så mycket som lunchen vi åt på MCD.

Jag frågade Wilma vad hon trodde att fikat kostade. Hon såg ut som ett frågetecken.
’Ja men vad tycker du att det är värt då, vad tror du att det kostade’?
’Ja men det är ju VÄRT åtminstone hundra kronor, men tja det kostade kanske femti’?

Det kostade 98. Kronor.

Men det är ju sjukt! En bulle och en chokladboll (som i o för sig var den största jag sett och som vi inte orkade äta upp utan virade in halva i en servett och tog hem). En cola och en kaffe köpte vi också. Observera en vanlig svensk MUGG med kaffe. Inte ens en Latte eller Machiato. Nittiåtta spänn.
Det är ju ett rån! Men tydligen ett prisvärt sådant.

Det var länge sen det var så himla skönt att komma hem. Efter flera timmar i stekos, korvkok, kaffebryggning och disktrastork. Det har varit DM i handboll och Wilma var med med sitt lag, som Matte tränar. Det blev lite jobb tillsammans med de andra i köket. Egentligen bara trevligt, men det kommer liksom efter att det är ganska ansträngande ändå.

Efter det for jag tillbaka till Sveafestivalen där vi stod med jobbet igår, för att plocka ihop grejerna vi haft i montern. Tack för att du hjälpte till och bar Erica, jättesnällt. Det är faktiskt inte självklart för alla. Sen var det att hämta tjejerna på Gammliahallen och sen handla. Sen kom vi då hem till ett hus i kaos eftersom vi lämnade frukostbordet hals över huvud i förmiddags för att bistå med grejer på handbollen.

Jag har haft min assistent med mig hela dagen och det har varit tur det. Teo heter han och han har varit en klippa hela långa dagen. Och redan som femåring kan han ’spelets regler’. För vad var det första han sa när jag frågade om han kunde hjälpa till idag? Jo:
’Njaaa… vad får jag för belöning då’?
Han fick välja belöning och det blev en glass. Överkomligt. Och sen var jag en rätt stolt moder när jag tackade honom så mycket för hans hjälp och han helt självklart säger ’Men tack själv!’
Nånstans har man ju lyckats ändå.

Och nu! Nu är allt gjort, allt är bortplockat och jag vet till och med vad vi ska äta om en stund. Efter middagen kommer J med familj för att spela kort kvällen lång. Eventuellt dricka ett glas vin eller två också. Det hör som till.

AH! Helgefrid.

I morse hörde jag nåt märkligt, åter igen på radion.

(Ibland kan man nästan tro att jag är från ett väldigt tidigt decennium, ett decennium då det bara fanns radio)…

Hur som helst så var det till och med på nyheterna.
Rubriken var: ’Att blogga kan vara livsfarligt’.
Ja men du hör ju. Ok, kanske om man är en väldigt känd person och nån dåre får för sig nåt, men det här handlade inte om det. Nej, nej. Det var att vissa bloggare så frenetiskt skrev och skrev att de faktiskt svimmade av överansträngning!

Och här har jag gått och haft lite halvdåligt samvete de dagar jag av nån anledning inte skrivit nåt. Och så visar det sig att det är ganska hälsosamt. Så skönt att höra.

Ibland undrar jag ju. Varför blir jag så in i döden sugen på choklad och godis efter jag har ätit mat? Jag är hur mätt som helst, men det hjälper liksom inte. Finns det nåt i godislådan så blir den direkt efter maten attackerad av en närapå fanatisk människa, som råkar vara jag.

Jag saknar antagligen nån form av mineral, vitamin eller spårämne i kroppen… eller hur brukar det heta?

För rent sockerberoende kan det ju inte vara.

Nämnda godislåda finns i köket och hela familjen hör när man öppnar den dessutom. Oavsett var i huset de befinner sig. Det är lite jobbigt. Särskilt när nån av ungarna (som då sitter vid TV:n i ett helt annat rum men ändå hör ljudet av Lådan) ropar ’Mamma! Vad äter du på’? För då måste man ljuga, för det är ju trots allt tisdag eller torsdag eller nån annan mittiveckandag, och inte alls lördag.

Så då måste jag naturligtvis säga att det är tuggummi eller möjligen majskorn, eftersom de burkarna samsas i samma låda. Det sista går de aldrig på eftersom jag aldrig har eller kommer att börja käka majs, men tuggummi funkar för det mesta.

Sen får man ju stå till svars då på fredag/lördagkvällen, när de under nästan ceremoniella former högtidligen får lov att själva öppna Lådan, och i samma veva upprörda undrar var DERAS godis tagit vägen…

Men det är en helt annan historia.

’Alltså mamma! jag önskar verkligen att du var en Franska-Engelska man så jag slapp berätta allt för dig. Då skulle du bara kunna!’.

Teo spänner ögonen i mig och är en aning frustrerad över att jag inte begriper hans regler när vi spelar spel…

Usch va jag fryser. Det är verligen iskallt i huset på dagarna. Vi har nån inställning som gör att temperaturen går ner i huset dagtid, när vi normalt sett inte är hemma. Men då när man väl är det, som idag, så fryser man både näsa och häck av sig. Att frysa bort en bit av rumpan gör i o för sig mindre än att näsan förvandlas till en istipp… Ska ta mig lite te nu för att värma innifrån. Liksom.

’Du kan väl tända en brasa då’? Hör jag nån säga därute. Jo då. Visst. Om jag bara var bättre på att elda så skulle här glöda. Tro mig. Jag har försökt, men jag har inte rätta knycken. Det flammar upp och sen blir det svart. Det vill inte ta sig.

Nån scout blev jag ju aldrig, så eventuellt har det med det att göra. Pappa tyckte inte att jag skulle anmäla mig, fast jag väldigt gärna ville. Men han visste väl att det skulle bli som det förmodligen hade blivit-jag hade varit med ett par gånger men sen tyckt att det var trist och sökt mig vidare. Och så gör man inte i scouterna minsann.

Hmmm egentligen är det pappas fel att jag inte kan göra upp eld alltså…

Nåja, jag ska göra ett försök till med eldningen idag, det är av rent livsuppehållande skäl så det är bara att träna på.