…från i söndags:
.jpg)
På skolan idag
Om ni undrar så kan jag berätta att Erik var dagens hjälte när han kröp under huset för att kolla varför vattnet frös:
Nu har Sofie beställt en blogg igen
Vi hade en tät sms-session i morse. Hon sa att hon hata att vara vuxen, då skrev jag att "jag antar att vi vuxna har fått sexlivet som en slags kompensation för allt elände i vuxenlivet. Känns värt?" Då skratta hon så hon trilla av stolen. "Hur skulle det göra NÅNTING bättre?" skrev hon. Jag svarade "Jamen det är frågan som vi alla ställer Gud (eller VD:n för det hela): "Hur tänkte du att lite futtigt sex då och då skulle kompensera för allt vuxenelände?" Särskilt som sexlivet per automatik innebär en hel hög med nytt elände. Känns som att han gjort nåt fel i förundersökningen, initialutredningen och även konsekvensanalysen.
Han kan inte ha haft tillgång till kompetent och konkurranskraftig personal. Jag menar tänk er den tjänsteman som kom upp till VD:n (eller Guden eller vem det nu var) med en diger utredningslunta i näven.
"Öh, du- chefen! Enligt våra forskningsresultat så tycker männschorna att vuxenlivet suger (d.v.s. inte uppfyller deras outtalade och högt ställda förväntningar- erhållna av färgglada tidningar och ivrigt curlande föräldrar). De skulle gilla att få något mer att längta efter i allt det här vuxna med att:
* Fixa frusna vattenledningar
* Vara juniorfotbollstränare ideellt
* Tvinga i sig nyttiga grönsaker
* Passa tider
* Kämpa med högskoleprovet
* Bogsera gammbilar
* Vaccinera hunden
* Inte rapa offentligt
* Sopa rent framför egen dörr
M.m."
"Hm. Ja. Har ni kommit fram till något förslag?"
"Ja. Vi funderar på att ge dem ett sexliv. Lite kul sådär. Inget kan gå snett- det kan du se i vår konsekvensanalys som vi har gjort i samarbete med Samtalsterapeuternas Riksförbund."
"Men det verkar ju schysst. Vad går det ut på?"
"Jo- vi tänkte såhär, att två eller flera mänschor skulle i största samtycke…bzzzz bzzzz bzzzz"
"Jahaja. Men om inte en vill, då?"
"Men hallå! Om inte en vill blire ju inget! Vi e ju inte helt pantade- vi har ju en automatisk nejspärr ju. Funkar i alla lägen, vi har snackat med grabbarna på Banverket- dom e proffs på sånt!"
"Så det är allt? Det blir inget mer av det- inget trubbel efteråt?"
"Tja. Klamydia och gonokocker, kanske. Lite gravid kan ju en del bli, men det är biverkningar som är försumbara och ekonomiskt ointressanta i det HÄR läget."
"Det kan inte tänkas en blir lite mer kär än den andra, och den andra vill ha någon annan och folk blir ledsna?"
"Jo, men vi har löst det, vettu chefen. Vi gör bara lite byten hit och dit, då och då, så håller dom sig lugna. Nej- inte lugna, på topp, menar jag. Snälla Chefen- låt oss få chefa lite nu och peta in sexlivet- det vore så uppiggande!"
Det var så historiens absolut i särklass sämsta konsekvensanalys kom till.
Hundnosar…
sägs vara 30000 ggr känsligare än våra nosar. (eller om det heter nöss i flertal, det borde göra det eftersom det heter en ros flera röss. Och en gås flera gäss. Men då vare dethär med en mås flera måsar…)
I varje fall kan de känna fler dofter och antagligen starkare. De kan sortera och analysera dem på ett sätt vi bara kan fantisera om. När jag är ute och går med min hund Case så har hon störtkoll på de andra hundarna i byn. Vilka som varit ute, hur länge sedan, vilket håll de gick åt, om någon var på löpen, om de fick sällskap- kanske tillochmed om de var rädda eller glada. Ungefär en sån koll som ungdomarna har på varandra eller skvallertanterna på oss andra.
Med den skillnaden att det förmodligen är på en nivå som för oss nästan skulle vara kuslig, eller i vart fall jobbig.
Tänk att jag går ut genom dörren. Direkt slås jag av informationsflödet: Tomas och Torun grillade sent igår kväll- vitlöksmarinerad fläskfilé, deras hund Aragorn fick inte smaka (inga f-ben till hundar) utan fick en förpackning hundgourmetoxfilé som nu ligger tom i påsen bakom grillplatsen. Ute på vägen ser jag skidspår och känner att här har Erika åkt förbi för en liten stund sen, hon var svettig och trött för vallningen var inte så bra. En gammal liten bil- kanske Mazda 121-1988 eller Ford Fiesta-1990 har passerat samtidigt som Erika. Den hade en otät kolvring och dålig dämpning bak och en totalt havererad katalysator. I den satt 3 glada flickor i 25-årsåldern, varav en var gravid.
Nermot kyrkan tätnar informationsflödet: med en rasande fart får jag reda på att Nilsson åkte ensam till jobbet idag, och hans bil har en intressant snedförslitning på vänster framdäck, Konradsson har susat förbi på rullskidorna 4ggr uppför den hiskliga kyrkbacken, han hade gammcykelbyxorna på sig idag. Pernilla hade bägge hundarna med sig till jobbet idag- och nytvättad bil. Andersson körde förbi vid 5-tiden i morse, hans bil har småtaskig kompression, läckande AC, fullt av kakor i skuffen och ett elfel på vindrutetorkarna.
Vid 6-tiden har det passerat en gammVolvo 244-1981, troligen vit, alldeles för fort. Den skulle mått bra av att få sig 98oktanig bensin.
Tänk vad jobbigt vara hund och veta allt sånt!
Det ska böjas i tid
På det här nya fotot syns fr vänster min dotter Erika, Ellen Sundling, Erikas Isak, och bakom Emmah Sundling (som jobbar livstid som syster åt Ellen). Jag och Sybil, Emmahs och Ellens mamma, är brinnande intresserade av landbygdsliv, hantverk, gmmalt hantverk och kulturhistoria på riktigt. Att man utför saker tillsammans med barnen som de har nytta av. Även byggnadsunderhåll, trädgårdsarbete, matlagning och djurskötsel.
Jag har säkert slarvat med mina barn, och man hinner inte med allt (tjärbränning, knyppling och svepasktillverkning är helt försummat i deras uppväxt, t.ex.), men det viktiga är att dom är med, lär sig att klara mesta möjliga själv samt får förståelse för bakgrunden och historien.
Förstå vad barn som inte har/får dessa möjligheter missar mycket- dom kanske aldrig har:
* Kört häst och vagn
* Fått dra ut och torka av en nyfödd kalv eller lamm och ge det råmjölk. Varför det är så viktigt med råmjölk och hur man mjölkar ur den.
* Räknat ut hur mycket en säkring kan belastas
* Hittat startfelet på en gammal Volvo 240 i -28 grader
* Satt sig ner och räknat på vilken åtgärd som är vettigast för att minska driftkostnaderna på gården med en snäv budget
* Letat nyfödda kattungar på hövindan
* Ätit nyuppdragna, jordiga morötter
* Laga ett trasigt fönster och fått det snyggt alldeles själv
* Sticka sina egna tjocksockar i varmt ullgarn
* Stått vid en släpkärra full med rödlök kl 23.30 på fredag kväll, oäte middan och löken ska vara i stan före 9.00 lördag morgon
* Jagat ifatt glada kvigor som rymt
När jag tänker närmare efter finns det många vuxna som skulle må bra av sånt här också…
Bränna tjära kan väl
inte vara så svårt, tänkte han för sig själv. Man behöver ju bara typ en tunna, lite ved, en yxa, några burkar och några stubbar.
Han for ut i skogen och började leta lämpliga stubbar. Efter bara ett par timmar hittade han utmärkta stubbar på en myr- fulla av kåda och raka rötter. Men på en myr. Det gick knappt att stå, än mindre bända loss något. Vid gott mod fortsatte han ner mot ett gammalt hygge. Där fanns stubbar i långa rader som bara väntade på honom- trevliga stubbar som stått och kådat till sig under decennier. Han högg genast med yxan på en ytlig rot som såg samarbetsvillig ut. Efter 20 minuter var roten pigg och kry, karln svettig, och yxan hackig av grus.
Han försökte med en annan rot, och så ytterligare en, sedan var yxan tokslö. Han brummade igång motorsågen medan han tänkte "nu ska du väl ändå få ge dig". Ge sig? En gammal vresig stubbe som överlevt 2 världskrig? Motorsågen måste filas 4 ggr- karln var helt blöt av svett och stubben bara flinade åt honom.
Han fick fara på auktion och ropa in en gammeldags stubbrytare. Han tog med sig brorsan och en nyinköpt traktor ut till stubben. Traktorn var en 80-tals Valmet, ej att hoppas allt för mycket på (93000+moms) och med hans gamla traktorvagn. Brorsan veva stubbrytarn, det knakade och krängde, och stubben verkade sakta ge med sig. Då- piong! Gick ena kättingen av. Det var blod, svordomar, c:a 4 liter svett, ny kätting och sisådär 4 dagars slitande men sedan låg där en hop uppgivna stubbar med rötterna illvilligt spretande i skyn.
Nu var det bara att frakta hem dom- tänkte bröderna muntert. De visste icke att stubbar har kuslig förmåga att ställa till det även om de är hur döda och uppdragna som helst. Försök baxa upp dem på en vagn- sådär, ba! Dom vrenskas och fastnar, dom välter av, dom tar osannolikt mycket plats, dom trotsar helt enkelt logikens lagar. De fick fara 3 gånger och lasta och lossa.
Tunnorna voro ännu icke klara, de fick köpa rör och svetsa fast, slå botten rund och skaffa några yttertunnor också.
Stubbarna tog bara 5 dagar att klyva.Sen packade bröderna sammanbitet ner alla bitarna i tunnorna och slog ner dom tätt, tätt, tätt. Det tog 3 timmar per tunna. Vid det här laget hade bröderna nästan glömt vad de skulle använda tjäran till (Båten? Hästen? Lagårdsdörren? Läkande salva?)- det hade utvecklats till att bli ett krig mellan dem och stubbarnas ande. De trädde in småtunnorna i stortunnorna och skulle tända på för att göra den slutgiltiga krigsmanövern när de kom på att de glömt hugga veden som skulle brinna utanför. Nå, snabbt gjort- hitta bara lite surved, fila motorsågen igen och köpa ett par Gränsforsyxor av god kvalitet. 7 timmar senare tände bröderna sina tunnor och så började tjäran rinna.
14 liter tjära blev det. Om man räknar på utgifterna för redskap, motorsågsbensin och bara 10% av traktorns inköpspris kostade den 885 kr litern. Och så 240 arbetstimmar…
Lärare väljer man inte heller…
genom livet har man haft en eller annan lärare. Jag har gått en massa kort kurser. Ida Andersson i Västanbyn, Lövånger (gården finns än, en stor lagård på vänster sida bredvid E4:an) lärde mig och några andra spinna på slända och på rock 1981. Hon är död nu, men jag minns hennes runda ansikte och hennes jätte heta vedspis än- det ska vara helst 25-30 grader varmt för att hålla ullen smidig när man kardar och spinner. Hon lärde oss vara så noga med kardningen och göra perfekta rullar av ullen medan svetten rann på oss.
Margaretha Olofsson från Lövsele (egentligen Kräkångersnoret) lärde oss väva. Noga, jämnt, inget slarv. Massa olika knutar, många olika vävar. De dukarna är långt ifrån utslitna nu 25- 30 år efteråt.
Tore som lärde oss verka och sko hästar. Vi tränade på stinkande hästben från slakteriet och han delade med sig till oss i cirkeln sina kunskaper. Än idag går jag runt och kikar på sömränder och hovvinklar.
Bingo-Lisa höll kurser i sömnad och lärde oss klippa och sy svåra saker vi aldrig hade vågat på egen hand. Skjortor, kjolar och kavajer- med skarp blick kollade hon zig-zagning och inpassning. Hon kanske också är borta nu.
Min styvfar Palle som lärde mig snickra- i allafall hjälpligt- på 70-talet. Dra ut morfars 6 och 7-tumsspikar som han av någon underlig anledning spikat fast golvet med i det hönshus jag renoverade när jag var 14 år. Jag minns att jag tyckte att det var konstigt att han använt sig av sådana våldsamma dimensioner- trodde han att någon skulle bryta sig in i ett hönshus?? Genom golvet?? (Inga svar, han dog 1962). Vi grävde ut mullbänkar i mormors hus, och han lärde mig tålmodigt att sätta upp hässjevirke, diska finporslin och tapetsera.
John Andersson från Årjäng, som var min handledare när jag praktiserade på Vägverket i Arvika typ 1978 och var medhjälpare på ett brobygge. Det han lärde mig om att snickra formar och att gjuta sitter kvar än idag. Och bron den står förbanne mig kvar än idag. Det var någon klåfingrig ung man som ritat bron och kommit på någon "snillrik" ny ide vad gällde formen eller gjutningen- jag minns inte vilket- men det sket de här gamla snickarna i, de gjorde som de var van- och :se bron står ju kvar. Jag lovar. Jag kan åka dit och visa- den är i Agneteberg.
Heder åt dessa män och kvinnor som med sådant tålamod lärt mig så mycket, betalda eller obetalda, med engagemang, erfarenhet och höga krav på noggranhet. Jag kan höra deras röst när jag utför det de lärt mig: "centrera leran lugnt och fint", "knyt inga blåknutar", "bänd inte ut hästens ben- kryp ihop istället", "avig mot avig- räta mot räta"…
I skolan idag
Var vi ute hele dagen:
Min hund var med, förstås, och jagade borttappade dymlingar…
Vi eldade och grillade, här Erik från Hudiksvall, men vad gör de i bakgrunden?:
Bränd lunch:
Louella "slår" Robert (vi har så fiin stämning i klassen):
Här jobbar vi hårt:
Nils "stryper" Cat:
Louella fotar oss också:
Såhär ska man INTE hugga- mot varandra:
Vi jobbar glatt:
Jörgen kollar oss, every move you make, every step you take:
Robert och Jörgen kollar, obs deras intelligenta min:
Så…att…vi satt ju upp åsarna, och allt var ju så himla perfekt och rakt….
Grannar väljer man inte!
De absolut bästa grannarna hade vi i Grundfors, Kroksjö utanför Umeå. De var så präktigt bra att jag funderade allvarligt på att annonsera ut dom till salu och skriva att "fastighet ingår i köpet"…
I Mjövattnet fanns det två gamla gubbar som bodde grannar och var oense om vems tall det var som stod på tomtgränsen- eller kanske var tomtgränsen gick. I varje fall var de båda över 75 år gamla, och började en dag slåss om tallen! Moget.
Jag hade en granne i ett hyreshus som tyckte det luktade illa i trapphuset, och klickade ut såpa på trappstegen för att det skulle lukta bättre. Man kunde ju halkat, men det var väl av mindre betydelse för henne. Hon kunde också få för sig att släcka alla lampor i källaren medan man var nere i tvättstugan, så man fick treva sig fram genom källargången, som hade flera trappsteg. Kändes som att hon byggde banor åt oss…
En av mina kompisar hade en gnällig tant som hyresvärd. En solig sommardag var kompisen inomhus och fikade med en karl hon dejtade. Då slets dörren upp och hyresvärden rusade in och skrek "men ska ni ligga här inne och pippa när potatisen måste tas upp!?"
Min mormor hade en granne som min mamma nu ärvt. Han är änkeman nu, och allt ser precis likadant ut som när jag var liten. Persiljan och dillen på samma ställen, jordgubbslandet och hallonen, veden i prydliga staplar, gräset ordentligt skiljt från gruset och oklanderligt ren trapp på eternithuset. Mattpiskarställningen bredvid trädgårdslandet är kvar- där hängde jag i knävecken 1969 och drömde cirkusdrömmar, och ibland bland fick man nybakade bullar av Elsa. Jag kan inte minnas att de en enda gång varit sura eller klagat på oss 3 barn, vi genade genom häcken, cyklade och red och rev upp damm på vägen, fölungar och får har kommit lös. Den grannen hjälper fortfarande minmamma med snöröjning och andra villaproblem och han är 89 år nu.
Grannar är egentligen enormt viktiga för trivseln, men det är inte lätt att få bra ena. Man kan ju inte typ "nej, älskling, vi köper inte det där fina huset med bubbelbad och välskött trädgård och nära till skolan, för jag såg att grannen skvalpade omkring med komposthinken farligt nära lekställningen och dessutom glodde misstänksamt på oss". Mäklarna mäklar inte gannar- det skulle se ut, det (på mäklarsvenska):
"Swingersvänliga grannar i attraktiv ålder"
"Pedantskött grannträdgård utan bin eller katt"
"Tonårsbarnsfria grannar med stor miljöhänsyn"
"Riktiga genuina orörliga pensionärsgrannar av gamla stammen med tystgående Permobil"
"Fruktbärande träd med överhängande grenverk och fredligt sinnade grannar"
"Grannarna ser kanske ovårdade ut, men inuti är de oslipade diamanter som väntar på att få komma fram"
"Festsugna och beachvolleyspelande grannar med stort barskåp"
Jag visste det!
Klart det finns ett livsstilshjul!
Haha- kolla här, bara:http://www.dn.se/livsstil/halsa/hur-ser-ditt-liv-ut-hur-vill-du-ha-det-gor-ditt-eget-livshjul
Det kan ni ju sitta och kåpa ihop inatt!
Senaste kommentarerna