Wissman och jag

Idag springer Johan Wissman VM-final på 400 meter. Det finns inte en chans i världen att jag missar det loppet. Jag missade faktiskt inte ens semifinalen även om det var nära.
Den sista bussen till vattengympan drygt två kilometer bort avgick från min kursgård 14.23. Två minuter innan Johan Wissmans semifinallopp på 400 meter. Jag vinkade glatt åt dem som åkte och klev ner i mina egna startblock. Wissman startade nog ungefär 60 sekunder före mig. Han sprang som en gud.
Jag såg tiden, såg en glad Wissman, och en repris av målgången innan jag kastade mig ur mina egna startblock och haltade ut till cykeln med träningsväskan.

Sen cyklade jag som ett jehu genom samhället. När jag kom runt hörnet vid bron slog motvinden till och jag slet som ett djur för att ta mig framåt. Och för att motivera mig själv tänkte jag på hur trött Wissman såg ut vid 300 meter när han ändå var tvungen att blåsa på i hundra meter till.
Jag är extremt barnslig. Jag är bra på att vara kommentator till mig själv när jag susar fram på upploppet mot badet. Ser mig hastigt om över axeln och ser att jag är ensam på sista rakan. Korsar mållinjen vid badet och sträcker händerna i luften……eller nej det gjorde jag inte för i så fall skulle jag ha kört omkull direkt. Jag KAN inte cykla utan händer på styret.

Jag störtade in genom dörren, slet av mig kläderna på fem sekunder, sprang genom duschen och ut till bassängen. De som åkte sista bussen var inte ens i badet. Jag fick vänta fyra minuter. De hade betydligt läger puls än jag.
Jag kan njuta av känslan att ta ut mig fullständigt, även om jag behövde några minuter för att andas så pass lugnt att de andra förstod vad jag sa.

Men förbannat vad jag fick mjölksyra i slutet av bensparkarna på vattengympan.