Förlovningsdag

Idag är det 23 år sen jag och min man gick förbi den där guldsmedsaffären i finska Vasa och konstaterade att de hade utförsäljning på förlovningsringar. Min man har alltid varit ekonomisk. Jag minns att expediten fick något oroligt i blicken när vi inte ens hade bestämt datum utan var tvungna att hitta en lämlig lördag eller nåt i kalendern. Det fick bli 1 september. Mer nostalgiskt än så är det inte.

Sen dess har vi passerat en del förlovningsdagar. Vissa minns man. Som den femte när vi var på Cypern och åt middag ute med våra två ungar. Eller den sjunde, när jag som då var höggravid och barnledig med de andra två barnen, hade dukat fint hemma och lagat jättegod mat. Min man kom insvepande genom dörren stannade till i hallen och meddelade att han tänkte åka och spela tennis några timmar.
Sure sa jag. Surt. Fast det hörde han förstås inte där i hallen, när han snörde på sig tennisskorna.
Jag och barnen åt ensamma.

Straffet fick han ju ändå själv senare när han kom in i köket och såg resterna av den dukade festmiddagen och insåg att han totalt glömt att det var vår förlovningsdag.
I´m so bad.

Tilläggas kan att jag lika ofta glömmer den själv. Den har inte särskilt stor betydelse för någon av oss. Men bröllopsdagen firar vi alltid.