Krock

Jag biter på naglarna och brottas med mitt samvete. Vara en god förälder eller prioritera mig själv?

Fram till igår kväll trodde jag att min heliga måndagkväll – Leksands allsvenska premiär – var vikt för mig och inget annat. Jag har förvissat mig om att vi har den TV-kanal som sänder matchen. Jag har kollat ungarnas tränikngstider coh skjutsningar till höger och vänster. Jag har, kort sagt, förberett mig för att ÄNTLIGEN få se Leksand spela hockey igen.

Och när jag som bäst sitter och njuter av det så säger Midgårdseleven: Du har väl inte glömt att det är föräldramöte då på Midgård?

Glömt? Nejdå. Jag har inte ens fått veta det, för lappen hade pappan tagit hand om när jag var borta. Så ingen skugga ska falla på Midgårdseleven.
’Bra då kan pappa gå’ säger jag.

Men pappa har personalmöte och kan absolut inte gå.
Jag blir som en barnunge. Jag har lust att hamra på honom med knytnävarna. Det är så jävla typiskt när man för en gångs skull tror att man har allt under kontroll!
Istället låter jag honom få veta att han minsann inte varit på ett enda föräldramöte, än mindre ett utvecklingssamtal på någon av gymnasieskolorna hittills. Han försvarar sig inte ens och jag slår vad om att han tänker att han inte kommer att gå på något i år heller.

Så nu får sonen spela in matchen. Jag får se den i efterskott när jag kommer hem. På Midgårds föräldramöte torde folk vara lindrigt intresserade av hur det går mellan Leksand och AIK tänker jag. Jag kommer inte att svara i telefon eller läsa sms. Jag tänker slå av radion redan när jag parkerar bilen och den kommer inte att sättas på under vägen hem.

Barnen har fått stränga order att inte röra TV:n eller videon under min frånvaro ikväll.

Och jag ska koncentrera mig på att vara förälder…..