Välja sida

Appropå spelarmammor. Det finns de som har det "värre". En av dem kommer jag förmodligen att träffa ikväll. Mamman till Björklövens Nicklas Johansson. Nicklas är från min hemmaförening och jag har känt honom sedan jag i egenskap av förskollärare hade honom i förskolan.
Varje gång jag är på Löven-match träffar jag Nicklas mamma. Ifjol hade hon en tuff säsong. Det gick bra så länge Nicklas storebror Daniel också spelade i Löven, men när Daniel sen gick till Sundsvall och lagen möttes, ja då blev det kritiskt. För vad ska man som mamma göra då? Hoppas att det lag som bäst behöver poängen vinner? Hoppas på oavgjort? Hoppas på att den son som brukar vara surast efter förluster får vinna?

Nicklas och Daniels mamma försökte hitta en egen plus-minus-statistik. Hon bestämde sig för att strunta i slutresultatet och bara koncentrera sig på hur det gick för sönerna. Gjorde Nicklas ett bra byte var hon nöjd med det. Gjorde Daniel ett bra byte var det också toppen. Gjorde Nicklas ett mål var hon glad. Gjorde Daniel mål var det lika roligt. Men så kom det där bytet när sönerna ställdes mot varandra. Och vad skulle hon göra nu? När Nicklas skrinnade in i anfallszon, visste hon inte vad hon skulle hoppas på. OM han gjorde mål skulle han förvisso få ett plus i statistiken. Men om Daniel var på is och när Nicklas gjorde mål, ja då skulle ju Daniel få ett minus i sin.

Jag träffade henne efter matchen. Hon var helt slut. "Aldrig mer" sa hon.
Ikväll blir det lugnare. Hon kan glatt koncentrera sig på att Nicklas gör en kanonmatch för Björklöven. Det kan jag också. Så länge han och lövarna inte gör fler mål än Leksand gör.