Simultanförmåga

Jag sitter mitt i skärselden. Runt omkring mig smattrar spanska glosor, ordkunskap på svenska och högläsning av räknetal för klass fem. Tre barn frågar olika saker ungefär samtidigt. Som kronan på verket försöker jag jobba lite vid sidan om. Det är inte så smart.
Framför allt är det inte effektivt.

Finns det förresten ett ord som heter avhärda? Hur gör man när man härdar av någon? Gör personen extra känslig?
När man är inne på det åttahundrasjuttioelfte svenska ordet, samtidigt med matten blir man less.
”Olle och hans tjugonio klasskamrater åker på skolresa i fem dagar och tre av klasskamraterna blir uppätna av björnar, sju får skoskav och dör av akut stafylokockinfektion och två dör av överdoser, hur många elever försvinner i snitt varje dag”

Nä, så står det ju inte, förstås. Men det skulle onekligen liva upp mig och få mig att skärpa mig lite, istället för det som står där nu.

Hur som helst är jag trött och less och när avhärda har följts av depraverad (min förklaring blev för obscen för att återge här) dogm (varför tänker jag genast på Ingmar Bergman?) och dagtinga ( trodde det var på väg ut ur ordlistan) orkar jag inte med kombinationen av matte, spanska och svenska längre. Jag vill helst bara få tyst på dem och tänka en enda tanke färdig själv.

Då frågar 15-åringen ”Vad betyder blasé”
”Det är en beskrivning av dig när du kommer hem från skolan”
”Vaddå menar du?”
”Man ligger i soffan och skiter i allt och säger Och, Typ, Oh scary eller coooool utan att bry sig det minsta om vad som händer runt omkring en.
”Jag visste det. Du hatar mig”

Jag skulle också ha kunnat svara att blasé är en rimlig beskrivning av mitt tillstånd just nu.