Pysselkväll i ishallen?

Det är matchdag och maken springer runt som en, i mina ögon, yr höna inför matchen. Han har massor att göra och har tusen bollar i luften, varav säkert ett antal kommer att studsa lite snett och ställa saker och ting på ända.
I småföreningarna är det per automatik så att det inte finns avlönat folk som ser till att allting funkar. Det finns en gigantisk föräldrakraft som håller reda på matchstrumpor och hängslen i alla hockeyfamiljer.
Vid sidan av sina egna små eller stora hockeyspelare jobbar man för andras också. Man står i cafeterian, sitter i biljettinsläpp, skriver statistik, kollar dörrar så ingen smiter in utan att betala, skriver protkoll, diskar,blablabla i all oändlighet.
Man är kort sagt, en förutsättning för att att organisationen ska funka.

Särskilt innan match.
”Du jag måste ner på hallen tidigare, skjutsar du mig?”säger maken som in i det sista har suttit med nåt nytt himla hockeymail som måste svaras på.
Jag är inte ett dugg pigg på det eftersom jag jobbar och ska iväg sen själv, men eftersom jag vet att det här inte är förhandlingsbart, eller att det blir jag som får gå så säger jag ja. Vår andra bil åkte en timme tidigare med barn som skulle träna och spela match.

Några minuter senare kommer han nerspringande med andan i halsen.
”Du, vi måste förbi och handla bananer”
”Bananer? Vi har massor av satsumas hemma”
”Jamen det är till laget, någon hade glömt att fixa det, kan vi åka nu?”

Jag släpper det jag har för händer och kliver snällt i skorna. På affären är det hur lång kö som helst och maken kommer stressad ut ur butiken med några kassar bananer. Jag hinner nätt och jämt släppa av honom och styra bilen hemåt innan nästa telefonsamtal kommer.

”Du, kan du fixa hit potatismjöl”
”Potatismjöl?? Ska ni laga mat eller spela hockey?”
”Sluta nu”
” Potatismjöl, vad i hela friden ska ni ha det till”?
”Materialaren i A-laget skulle ha det”
”Jaha, hur mycket då?”
”Ta litegrann”
”Hur mycket är litegrann”
”Vänta ska jag höra” ( Här hör jag honom vråla åt matrialaren)
”Det räcker med en påse”
”Jamen hur stor påse då? En kasse? En enliters? En deciliter?”
”Vet inte, ta lite bara” lyder det informativa svaret.
”Räcker det att jag är där en halvtimme innan match eller ska han talka in nån spelare med det??”
”Vänta ska jag höra” ( Nytt vrål till materialaren”
”Det är bra om du är här då”

Det är liksom ingen ide att ufrågasätta. Jag häller över ”litegrann” potatismjöl i en påse men stoppar för säkerhets skull hela paketet i ryggsäcken ifall jag skulle ha missuppfattat det där med litegrann. Rätt vad det är orsakar jag en förlust bara för att jag inte hade tagit med tillräckligt med potatismjöl!

Jag hinner precis ut på bron innan nästa samtal kommer.
” Du, kan du ta med tändstickor också?”

Bananer , potatismjöl och tändstickor. Ska de ha pysselkväll? Det där orkar jag inte ens ifrågasätta. Jag vänder bara och hämtar asken och levererar, punktligt en halvtimme innan match.

På väg upp till läktaren funderar jag på om Björklöven har ett gigantiskt skafferi i sitt matrialförråd. Ligger sockerbitar, potatismjöl och bananer sida vid sida med tändstickor prydligt uppradat. Eller har de också mammor som kommer flåsande från affären i sista stund?