Shake that ass

Efter en riktig stressdag där jag fick stryka dagens simpass av ren tidsbrist såg jag fram emot en ensam promenad i mörkret igår kväll.
Mina benhinnor gillar inte riktig asfalt och skogen är inget alternativ för en mörkrädd 44-åring. Därför brukar jag knata runt på löparbanan 200 meter från mitt hus. Varv på varv. Jag vet, man ser ut som en idiot när man stavgår där runt, runt och därför har jag förlagt de passen till kolmörker. Det finns nämligen inga lampor där.

Så jag snörde på mig gympaskorna , tog stavarna och min Mp3-spelare och tänkte alternera mellan Ola Salos ljuva röst och eventuellt bara tystnad och vindbrus om det kändes bättre.
”Morsan, ska du gå, då hänger jag med och springer” säger 11-åringen och innan jag vet ordet av står han färdig bredvid mig.
”Kul” säger jag. Åhnej, är vad jag tänker. Där rök den hjärntömmande timmen.

Så vi börjar gå. Sonen pratar på. När vi är framme vid löparbanan klickar han igång sin mobil och Eminem rappar genom tystnaden.
”Den här är skitbra morsan, kan du ta den i din ficka, medan jag springer”
Blödig som jag är har jag inte hjärta att slå av den, när han är så entusiastisk.

Så där går vi, varv på varv. Han intervalltränar och springer 60-meterssprint på långsidorna. Jag taktfast med stavar. Till Eminem. Jag kan inte påstå att jag blir mer peppad när jag försöker lyssna på texten. Shake that ass, sjunger han.
”Ill put a stick in your ass” tänker jag.

Efter nio varv är jag hjärtligt less på Eminem. Hjärnan känns inte sådär helt pigg och alert heller. Men 11-åringen är glad som en lärka och kollar sin stegräknare.
”Jag ska lägga in några fler låtar på mobilen mamma, så får vi lite omväxling”

Jag längtar tillbaka till tiden när det bara var Iron Maiden i hans medvetande. Run to the hills känns onekligen mer textmässigt för en sen promenad än Shake that ass!