Där jag bor vet folk vad andra gör. Ibland är det skönt, inbland är det kanske mindre bra. Som häromdagen när jag cyklade till sjukgymnasten.
Jag har från i höst bestämt mig för att ta alla tillfällen till så kallad gratismotion. Alltså tar jag inte bilen på kortare sträckor än fem kilometer, såvida det inte är toktaskigt väder, man har 87 liter mjölk att släpa hem eller tre barn som ska fraktas med hockeytrunkar.

Jag kan ju lätt bli lite manisk i mina infall. När 11-åringen hade övernattning knappa fem kilometer hemifrån och skulle ha madrass och sovsäck levererat dit, brottades jag med mitt samvete. Det slutade med att jag packade fast allt på cykeln och stretade ner i motvind på cykeln.

Så jag cyklar, dag som natt, halvlångt som kort. Det där har ju folk observerat förstås, förundrat sig över, men det är ju inte många som frågar. Förrän häromdagen. När jag parkerade cykeln stod där en liten dam som tordes.
’Jasså, du cyklar idag igen’ säger hon.
’Ja, jag försöker hålla mig igång’ säger jag.
’Igår såg jag dig med bilen’ säger hon.
’Jo, ibland måste man ju’ säger jag och känner mig nästan lite skamsen för att jag har hemfallit åt sånna laster som att ibland använda bilen.
’Ja, jag blev lite förvånad’ säger hon.
’Jaså’ säger jag och tänker att det är väl rent förbannat att man inte ens kan köra bil en dag utan att någon ska ha synpunkter på det också.
’Jo, vi trodde ju att du blivit av med körkortet nu när du cyklar jämt’

Haha, det är väl helt underbart? Här försöker man undvika hjärtinfarkt och genast tror folk att man har kört rattfull. Ja eller kanske kört för fort.

Morotsmuffinsen från hemkunskapen i skolan fortsätter att rosa marknaden hos 11-åringen. Igår fick han för sig att han skulle baka efter träningen och eftersom det där är det enda recept han egentligen kan, så fick det bli morötterna igen.

Jag hade två kompisar hemma på middag och alla övriga var utflugna på diverse träningar och möten. Lite tråkigt var det förmodligen att baka ensam i köket så han kom ut till oss i uterummet, med den stora skålen och satt och rörde med sleven. Rörde och rörde. Efter en stund tuttar han belåtet på smeten.
’Nu mamma, nu är den helt klar, för nu ser den ut som kattspya’

’Ehhhh…okej?’ säger jag och tittar ner i den där gråorange smeten som faktiskt kan liknas vid just kattspya.
’Ja, dom sa på skolan att när smeten ser ut som kattspya, då är den klar’

Jag gissar att ’dom’ i det här fallet inte är hans lärare. I så fall skulle jag gärna vilja läsa receptet.
’Rör om till smeten ser ut som kattspya’.

Det kanske finns en pedagogisk poäng med det också?

Jag tror att mitt dagliga gröt-tvång har gett resultat. Vanligtvis serveras fiberhavregrynsgröt, men i morse så var det ebb i fiberpåsen. Alltså blev det vanlig havregrynsgröt, sån som Anton skulle ha tjurat livet ur sig över för bara ett halvår sen. Idag var det helt andra tongångar.
"Vad är det här för gröt" undrar han glatt.
"Vanlig havregrynsgröt, som du alltid skrek över förut" svarar jag.
" Den här var ju mycket godare än den där brungråa vi äter nuförtiden" säger han belåtet.

Isa sitter tyst, djupt försjunken i gröttallriken. När hon ätit klart och går för att ställa in tallriken i diskmaskinen säger hon att den faktiskt var lite klisterlik den här gröten.
" Fiberhavregryn är mycket godare. Den här känns lite ryggradslös"

Det kanske är något för framtida grötreklamen.
Fiberhavregryn – grynet med ryggrad.

Anton har just kommit hem från sin hockeyträning och står i köket och gör kvällsfika. Isa ligger utslagen framför ett av de otaliga märkliga program som snurrar runt just nu. ID heter det. Man ska gissa folks identiteter. På den andra kanalen sänds hockey.

Anton lägrar sig framför TV:n och säger till syster att byta kanal.
– Sätt på hockeyn, Modomatchen, säger Anton.
– Varför det, du gillar väl inte Modo heller, svarar Isa.
– Nä, jag vill bara se att de förlorar så jag vet vilka jag kan reta i morgon.

Så går det till i en hockeyfamilj.