Har ni sett "När lammen tystnar" ? Jag är ingen älskare av sånna där otäcka filmer, jag är alldeles för lättskrämd. Med åren har jag insett att det bara är korkat av mig att se dem, för det innebär att jag inte kan sova på flera nätter. Som en barnunge springer jag de sista stegen uppför källartrappen, livrädd för att "någon" ska rycka tag om fotlederna på mig. Nej, jag ska absolut inte se sånt.
En av de mer otäcka typerna jag kan minnas är Hannibal. Men plötsligt kan jag inte låta bli att göra mitt bästa för att vara som han. Ja, inte äta folk och sådär, men skrämma livet ur ungarna. Jag har nämligen fått min nya sömntandställning. Den i snorgrönt.

Det första jag gjorde var att stoppa den i munnen och smyga in hemma och vråla samtidigt som jag halvgapade. 11-åringen blev skiträdd. De övriga tyckte bara att jag var äcklig.
Men, en intressant detalj är att vår nattvandrande lille son inte har dykt upp i dubbelsängen sedan mamma började se ut som Hannibal på nätterna.

Min man är inte så imponerad. Den enda fördelen han kan se med den där gröna grejen är att jag inte kan prata när jag har den i munnen. Eller jo, jag sluddrar liksom, men han behöver inte lyssna på vad jag säger. Det där gör att vi kommer att somna utan nattgräl för all framtid.
Jag funderar seriöst på om man inte kan få tag i en sån där som man kunde sätta fast på ungarna när man ville ha lugn och ro. Eller varför inte en till min man när han ska följa med på Leksandsmatch? En blå och vit.

Födelsedag innebär en massa bakning. Tårtorna gjorde jag själv, men eftersom jag är lika lat som min övriga familj försöker jag naturligtvis lägga ut bakningen på mina barn.

Förutom storsäljaren Morotsmuffins hade Anton åtagit sig att baka sånna där runda bollar gjorda av kakao, havregryn, socker och smör, vilka är rullade i pärlsocker.
Kärt barn har många namn. I min barndom hette de negerbollar. Under min utbildning till förskollärare fick man lära om till chokladbollar. Och i livets hårda skola har jag fått lära mig ännu mer om hur man benämner bollarna.

Min chokladbollsiver kom av sig lite de åren vi hade en familj från Somalia som grannar. Det var nog innan en av de där otaliga födelsedagarna som vi höll på att baka ’bollar i köket barnen och jag. In kom tre av de somaliska grannbarnen.
”Oh, ni baka sånna där jättegoda” utbrast ett av grannbarnen.
”Ja, vi bakar chokladbollar” svarade jag pedagogiskt.
Grannbarnet tittade förvånta på mig och utbrast:
”Är det sånna chokladbollar? Hemma på vårat hus vi säger negerbollar”

Ibland tror jag att man överarbetar en del saker här i världen.

Födelsedagar är normalt ganska hektiska morgnar. Alla ska iväg någonstans, oftast rätt tidigt dessutom. Men idag på Julias 16-årsdag, var precis alla tidsmakter med oss. Småsykonen var lediga från skolan och födelsedagsbarnet själv behövde inte åka förrän kvart i elva. Till och med min man hade en stängning på förskolan och var den som skulle iväg tidigast av oss – halv tio.

Jag tror det är första gången jag haft alla paket klara kvällen innan. Normalt brukar jag sitta och bita av tejpbitar och leta saxar tidigt den morgonen. Vi slår allt som oftast in våra paket i VK, både för pappersåtervinningen och för att vi varit utan presentpapper tusen gånger.

Nu har det blivit sport att hitta ”rätt” artiklar och tidningsbilder som pryder framsidan på paketen, man slår ju inte in en present med en Lövenbild på till exempel.

11-åringen håller på att baka sina morotsmuffins inför storasysters 16-årsdag i morgon.
”Mamma, vill du ha ett gott råd” undrar han.
”Mmmmm” svarar jag
”Grilla aldrig marshmallows över stearinljus”
”Ehhh…nähä..? ”
”Det smakar stearin ” säger han innan han försvinner ut ur köket.

Jag inser att han har skaffat sig erfarenheten någonstans. Jag är inte säker på att jag vill veta när, var, hur just nu.

Skulle någon av er packa in en 90-åring i skuffen på en Volvo och sträckköra bortåt hundra mil? Jag försäkrar – det går. Min mormor fyller 91 år idag. Det är inte alla förunnat att ha kvar sin mormor när man själv närmar sig 45. Men mormor lever och även om hon blivit lite tröttare med åren, så finns det ändå lite gnista kvar.
Mormor har levt att typiskt bondeliv, ständigt arbetande och alltid låst. Visst drömde hon om att resa, åtminstone till Göteborg där min lillebror bor. Men det blev liksom aldrig av.
Så ifjol när mormor fyllde 90 tyckte min syster och jag att det var dags. Hur svårt kan det vara?

När jag berättade om våra planer för min man blev han alldeles blek.
"Ni kommer att ta livet av henne"
Jodå, visst fanns det en kalkylerad risk. Men å andra sidan tänkte vi att då skulle hon i alla fall dö lycklig efter att ha sett Göteborg och brorsans bostad. Och på något sätt kändes det som att det hon skulle uppleva de närmaste dagarna, skulle vara värt om hon nu skulle tappa några dagar av livet. Dessutom är syrran sjuksköterska och kör ambulans så jag kände mig i rätt säkra händer om något skulle hända längs vägen. Eftersom mormor, som dessutom är diabetiker, inte är så duktig på att gå några längre sträckor lånade vi med oss en rullstol.

Fredag den trettonde oktober gav vi oss iväg, sent, sent på natten. Jag hade varit i Skycom och sett Björklöven-Leksand medan min syster hämtade mormor och packade ner det hon skulle ha med sig. Stackars mormor var lite förvirrad, hon var inte särskilt förvarnad eftersom vi trodde att hon mest skulle oroa sig för vad vi skulle hitta på. Vi byggde om syrrans Volvo 745 till bårbil och stoppade om mormor liggande bak i bilen och sen gav vi oss iväg. Vi turades om att köra hela natten raka spåret till Göteborg, där vi tog in på hotell följande morgon.
Det enda otäcka tyckte mormor var när vi körde genom ett vägarbetsområde i Sundsvall och hon trodde det var jordbävning.

Mormor var på ett strålande humör. Bara att bo på hotell två nätter var en upplevelse. Och vi lämnade förstås inget åt slumpen. Mormor provade ismaskin, skoputsningsapparat, minibar, ja precis allt som fanns. Hon var fascinerad av frukostbuffén där vi tvingade i henne plättar. Vi rullade hår, lackade naglar och masserade hennes gamla ben. På dagarna hade vi rullstolsrace i Göteborg tillsammans med brorsan och hans familj. Vi fikade på dyra caféer, åt på asiatisk restaurang och mormor som inte smakar vin i vanliga fall, tog både ett och två glas. Hon var som en ny människa.

På hemvägen hann vi med att ekipera henne i Borås, titta på Vadstena kloster och göra McDonaldsdebut för mormor som sörplade i sig currydressing med sugröret. Det är ju inte lätt att veta vad man ska använda till vad. Vid fyratiden på natten stannade vi i Sundsvall och tankade och åt korv. Mormor sov knappt en blund på hemvägen, hon var så uppspelt. Väl hemma vid sjutiden på morgonen la vi i säng mormor och gav oss av till våra jobb. Mormor sov ungefär en hel vecka efter det där.

Två månader senare bröt mormor benet och hamnade på sjukhem. Vi var glada att vi inte hade väntat med den där turen.

Men nu är det en ny hemlig resa på gång. Idag fick hon en ny resa i födelsedagspresent. Vi hade spånat hejvilt om att kanske åka utomlands till något varmt land, men det kändes lite vågat just nu. Istället är planen att åka på nöjeskryssning med mormor till Helsingfors om några veckor.

Och den där flygresan till Teneriffa, ja den kanske vi tar när hon fyller hundra?

Jag sitter mitt i skärselden. Runt omkring mig smattrar spanska glosor, ordkunskap på svenska och högläsning av räknetal för klass fem. Tre barn frågar olika saker ungefär samtidigt. Som kronan på verket försöker jag jobba lite vid sidan om. Det är inte så smart.
Framför allt är det inte effektivt.

Finns det förresten ett ord som heter avhärda? Hur gör man när man härdar av någon? Gör personen extra känslig?
När man är inne på det åttahundrasjuttioelfte svenska ordet, samtidigt med matten blir man less.
”Olle och hans tjugonio klasskamrater åker på skolresa i fem dagar och tre av klasskamraterna blir uppätna av björnar, sju får skoskav och dör av akut stafylokockinfektion och två dör av överdoser, hur många elever försvinner i snitt varje dag”

Nä, så står det ju inte, förstås. Men det skulle onekligen liva upp mig och få mig att skärpa mig lite, istället för det som står där nu.

Hur som helst är jag trött och less och när avhärda har följts av depraverad (min förklaring blev för obscen för att återge här) dogm (varför tänker jag genast på Ingmar Bergman?) och dagtinga ( trodde det var på väg ut ur ordlistan) orkar jag inte med kombinationen av matte, spanska och svenska längre. Jag vill helst bara få tyst på dem och tänka en enda tanke färdig själv.

Då frågar 15-åringen ”Vad betyder blasé”
”Det är en beskrivning av dig när du kommer hem från skolan”
”Vaddå menar du?”
”Man ligger i soffan och skiter i allt och säger Och, Typ, Oh scary eller coooool utan att bry sig det minsta om vad som händer runt omkring en.
”Jag visste det. Du hatar mig”

Jag skulle också ha kunnat svara att blasé är en rimlig beskrivning av mitt tillstånd just nu.

Klart det blev en förlust igår. Vad annat kunde jag vänta mig. Och som jag led med lille målvakts-Eddie i Leksand.
Men idag är det ny dag nya tag, och då menar jag verkligen nya tag.
Jag har haft en egen kontorslokal som jag nu har sagt upp till årsskiftet. Gott om tid att röja ur och kasta en massa tänkte jag. I går ville en bekant hyra lokalen och komma in så fort som möjligt. Senast torsdag.
Där rök helgen, men å andra sidan kommer det att vara jätteskönt när det är gjort.
Då slipper jag skjuta på det där till mitt i värsta julstressen, för det finns en viss risk att ett uppskjutarproffs som jag hade gjort det.

Och medan jag städar och sorterar och kastar så försöker jag vara smart och hitta geniala lösningar på hur man ska få in 40 kvadrat på åtta kvadrat.
Det är ekvationslösning på hög nivå!

Jag är inte bara en värdelös fru idag. Jag är dessutom en dålig mamma!
Gissa om sonen hade lyckats blöta ner sig från topp till tå i skolan. Och gissa vem som inte hade extrakläder där? Så nu ringde läraren mig och undrade om jag kunde komma dit med något torrt åt sonen som satt och huttrade i korridoren.

Jag har något vagt minne av att jag har packat ungefär tretusen extraomgångar kläder åt honom, men på något märkligt vänster finns de ändå aldrig där.

Well, han var i alla fall genomsur från halsen till fötterna.
”Jag snurrade med snurrgungan och blev så yr så jag råkade gå bakåt i en vattenpöl när jag klev av” löd förklaringen.
Det såg mest ut som att han hade lyckats gå bakåt i en simbassäng, typ tre meter djup. Med sand och gyttja i.
Nu har vi säkert orsakat stopp i något avlopp när vi bytte om på en av skoltoaletterna.

Som kronan på verket upptäcker jag att han har MINA matchsockar på sig. MINA Leksands-strumpor?!?
Alltså. Jag har köpt de där strumporna i tron att ingen av Skellefteå-AIKarna i familjen någonsin skulle sätta på sig dem. NU har jag ertappat både man och son med dem. Har de ingen heder i kroppen?

Dessutom kommer alltid dåliga omen tre och tre, det vet ni väl. Sur man, genomsur son…vad mer kan hända idag? En sur mamma för att Leksand får spö av Malmö ikväll?

Om någon hade lagt fram en skilsmässohandling och en penna för sådär en timme sen så hade jag gladeligen skrivit under!

Ibland kan man bli fullständigt vansinnig på den man man levt ihop med i 23 år. Och jag kan bli ännu mer irriterad på att han alltid anser sig ha rätten att avsluta diskussionen genom att smälla igen en dörr eller i alla fall lämna rummet. Precis som i morse!

Fast då hade han förstått hunnit gasta ur sig en massa ilska först, precis enligt grälplanen. Och jag hade hunnit säga i lugn och överlägsen ton, att han beter sig som en barnunge. Man punktmarkerar liksom ut varandra och det blir inga överraskande anfall direkt. Båda lagen känner varandra för väl, tänker jag.

Det enda som egentligen händer är att jag är på ett jädra dåligt humör just nu och det trots att jag ska se rolig hockey ikväll! Blä!

Vi hade förresten för ett antal år sedan en präst här som åkta fast för fortkörning och tappade körkortet.
Eftersom det ännu längre tillbaka fanns några ur samma skrå som levde lite tvivelaktigt på fritiden så ville den här prästen förekomma ryktesspridningen.
Så nästa söndag stod han i predikstolen och berättade att han tappat körkortet för fortkörning.

Nu funderar jag som bäst på hur jag ska annonsera mitt cyklande. Ska jag nöja mig med bloggen eller ska jag skaffa mig en cykelkeps med någon informativ text?
”Jag har fortfarande körkort- och är nykter även när jag cyklar” Eller nåt i den stilen?