Ironi

Anton och jag har varit på utvecklingssamtal. Han måste ha varit lite oroad innan för han var lättad som jag vet inte vad över att fröken bara hade sagt positiva saker. Han var faktiskt på så gott humör att han, rakt emot vad han brukar, spred beröm över pappas middagskonst.
’Pappa, du är verkligen väldigt duktig på att laga mat’

Det är sånt som ens barn normalt säger när de behöver pengar eller vill förhandla om något annat.
Men det går fort att bli nertagen på jorden. Petter hann bara in genom dörren efter jobbet, fram till grytorna på spisen och konstatera att det där inte alls såg gott ut. Den var dessutom fullproppad av Antons hatobjekt broccoli.

’Jamen, till och med Anton har berömt pappas matlagning,han gillade maten och sa att det var jättegott’ försöker jag.
’Eller så har Anton plötsligt lärt sig ironi’ svarar sonen surt.

Storasyster kom med facit när jag än en gång försökte berätta att Anton verkligen älskade pappas mat.
’Det kan bero på att han inte åt det där, han åt köttbullar och makaroner före oss’