Parasiten

Jag fortsätter att belasta den svenska sjukvården. Japp, så känns det faktiskt, när man har gått dit en gång om dagen för att lägga om en ynklig liten tå.
Jag hade kunnat förlika mig med att gipsa om ett benbrott några gånger i veckan, men nu känner jag mig faktiskt som värsta gnällspiken.

Och märkligt nog upptar det där mer och mer tid av min vardag. Man ska ju gruva några timmar innan och ha extra ont några timmar efteråt också. Man ska gruva sig för att lossa kompressen på kvällen och lägga tån i såpvatten. Man ska placera den utanför kanten på täcket så att inget kommer åt den, för att det gör så fruktansvärt ont. Man ska dessutom parera makens kramgoa gester när han slänger över sina tremetersben på min sida av sängen och så gott som alltid lyckas träffa av just min tå. DÅ har jag inte nämnt sånna skitsaker som när man ska försöka ta på sig skor. Strumpor har jag inte börjat med än.

De sista gångerna har jag förberett mig minutiöst med värktabletter några timmar innan. Allt för att kunna andas så pass lugnt att de stackars distriktssköterskorna inte får panik när jag hotar med att sparka dem. Ja fysiskt alltså.
För även om det är en liten skit-tå så gör det förbannat ont.

Nåja, nu har jag ett grönt omslag för omväxlings skull. Det är någon bakteriedödande supereffekt i den där remsan. Jag tror på vad som helst så länge tån läker.
Rätt vad det är slipper jag foppatofflor med raggsockar i till jul.