Dagen efter

Lika ”hög” som jag var efter Uggla-konserten igår, lika trött blev jag idag när adrenalinet gick ur kroppen.

Jösses, man är inte i slag längre. Jag undrar om det är åldern eller förkylningen?
Magnus Uggla var i alla fall riktigt, riktigt bra. Och alldeles särskilt kul var det att han körde både Raggarna och min absoluta favorit Hallå från första skivan. Fatta, det är 32 år sedan. Det är kul med en konsert där man kan alla texter ändå. Och jag var långt ifrån äldst på konserten.

Som en bättre tonåring hittade jag också folk från Nordmaling att åka hem med, så jag tiggde skjuts och slapp springa till busstation och vänta på bussen. Fast det är lite småsvårt att sova efter sånna där adrenalinspelningar. Man är liksom "hög" på upplevelsen. Nu hade jag en kalkylerad sovmorgon som försvann i intet när det låg en lapp på min dator när jag kom hem.
"Mamma, det ringer en tant till dig klockan sju i morgon bitti. Visst är du uppe då?"

Och eftersom det samtalet innebar jobb var det bara att pallra sig upp. Trevligt jobb som tur var. Men oj, vad trött jag var här vid lunch. Jag gick faktiskt upp och sov middag en timme, för ögonen gick i kors. Jag undrar fortfarande om det är förkylning, vin eller hoppande och dansande. Eller om det rent av är en kombination. Multiplicerad med åldern