Mitt liv som gift

Vi firade bröllopsdag i lördags. 23 år. Det är ganska länge när man tänker efter. Eller som min man sa till barnen "nu har jag varit gift längre än jag varit ogift".
Varje bröllopsdag summerar jag året som varit. Tiden som gått. Det sista året har varit ganska tufft på många sätt. Mycket som ska göras och så lite tid. Många bollar i luften på många olika håll. Det har lätt för att bli så att den ena parten får dra ett väldigt tungt lass med mer än heltidsjobb och i princip allt hemarbete om den andra parten aldrig är hemma. Och det är lätt att hamna i den där klassiska fällan att man flyr undan pratet", det där som kittar ihop en. Mest för att pratet aldrig blir roligt när man bara ska avhandla vad som inte är gjort och vad motparten glömt att göra.

Därför tror jag det är bra med den där årliga eftertanken. Vad ska vi ändra på? Vad är bra som det är? Vad ska vi hålla liv i? Vad ska vi lägga ner?

Jag fick ett sms av min man för några veckor sedan. Ett svar på mitt sms som inte alls var lika sött. Men jag har sparat hans sms i min telefon, just för att jag inte ska glömma vad som stod där.
" Men jag känner fortfarande att du är helt rätt. Du är fortfarande en stor del av livets mening för mig. Jag tror på oss"

Och visst vore det väl konstigt om man inte hade toppar och dalar genom 25 år som par? Två heta viljor som mellan varven gör sitt bästa för att jämka ihop sig och däremellan kanske gör precis tvärtemot?

Jag har en teori om det där med toppar och dalar. Man är antingen karusellmänniska eller berg och dalbanemänniska. Är man ett karusellpar går livet kanske lite mer runt, runt lite planare. Man blir lite yr mellan varven men stannar till då och då och hämtar ork.
Är man ett berg- och dalbanepar så går det en del upp och ner. Högt upp och djupt ner kanske. Ju högre man flyger mellan varven ju högre blir farten när man trillar ner och man slår sig lite hårdare.
Heta känslor på en front gör heta känslor även på andra fronter. Kan man nästan riva ur varandra hjärtat under en hockeymatch har man liksom inga problem med passionen på andra fronter.
Med åren blir det lugnare. Men för lugnt vill jag nog inte ha det. Jag är inte gjord för ett äktenskap där allt är förutsägbart, sida vid sida i TV-soffan. Jag måste ha pratet. Diskussionen. De heta känslorna. Passionen. Det får smälla i dörrar. Man får vara arg, ledsen och besviken.

Men man måste också komma ihåg varför man en gång valde som man gjorde. Därför var det där smset en bra påminnelse för mig. Jag ska försöka komma ihåg att jag är livets mening för någon. Att jag fortfarande är den kvinnan han helst av alla vill ha. Att han inte kan tänka sig en framtid utan just mig.
Jag tror det är bra att åtminstone ha den känslan i bakhuvudet de dagar man tvivlar på om man verkligen vill att livet ska se ut såhär i fortsättningen.

2008 ska bli ett bra år. Det 24:e året som gift. Det kommer att bli en himla massa prat!