Kraschad helg. Igen.

Den där lediga dagen igår blev bara skit. Just nu är jag hjärtligt trött på att skeenden är som de är. Och kanske också att man hade kunnat förutse en del och tänkt till innan.
Min man kom hem vid halv tio i går morse efter att ha jobbat 48, 5 timmar i ett svep. En helig ledig dag eftersom han nu hade fem heldygn och en halvdag framför sig på de kommande åtta dagarna. Minst, säger jag som mest bara väntar på att hans mobil ska ringa och han får Det Där Samtalet.

Stordottern kom hem och för en gångs skull var vi hela familjen samlad. Plus ett par extrabarn.
Det var nog tur att vi hann simma två timmar i går förmiddag för sen skulle jag jobba ett par timmar. Jag kom lagom hem till att vi hann socialisera på Konsum och köpa hämtpizza till middag. För när vi hade ätit klart blev han utringd på beordrat jobb igen. Där rök kvällen och natten. Och eftersom han jobbar nu fram till måndag morgon minst så blev det inte så mycket bevänt med samlevnad.

Hur fan gör man? Det är väl klart att jag fattar att han måste jobba när han blir inringd. Jag har förståelse för det. Samtidigt slår reptilhjärnan till och konstaterar att vardagslivet kommer i andra hand hela tiden. Trots att det kanske är nog så viktig med vardagsliv om man ska orka jobba som han gör just nu. Och jag vet ju att han är lika ledsen som jag för att saker blir som de blir, för han hade verkligen sett fram emot en kväll hemma hela familjen, utan tankar på jobb.

Nej, livet är inte så tvärlätt alla gånger faktiskt.