Revbensbrott

Min man har tydligen brutit ett revben på jobbet. De är inte första gången han gör det när han leker och är numera inget man ens höjer på ögonbrynen åt i familjen. När jag kom ner i köket i morse och sa till barnen att pappa förmodligen har brutit ett revben svarade de trött i kör:
"Igen?"
Första gången var i en innebandymatch, andra gången i en badleksak på paradisbadet och tredje gången i en hård hockeymatch med sexåringarna i förskoleklassen där han jobbade då. Nu var det i verksamhet med flyktingbarnen som han var på ishallen med igår.
Sonen påpekade att de där revbensbrotten dessutom alltid kommer lägligt tills vi ska iväg på sportlov eller allhelgonalov.
Alltså såg de vår tänkta minisemester på sportlovsveckan vara i fara. Så kommer det inte att bli. Jag åker ensam med ungarna om så är, så får min man vara hemma och rehabilitera sig. Han är ledig i morgon och den dagen lär gå åt till att sova sittande. Sen kommer han förmodligen att pina sig igenom ett jobbdygn på lördag eftersom han sen har fem arbetsfria dygn på sitt schema. Lagom till ledigheten börjar kommer han att få rejält ont och vara ur spel för allt som eventuellt skulle hinnas med under fritid, för att sedan vara vilad i form till han börjar jobba igen nästa fredag.

Eftersom jag inte är en här-och-nu-människa har jag givetvis redan börjat tänka igenom vilka saker han skulle ha bidragit med som jag nu måste lösa själv den närmaste veckan.
Jag tittar ut över snöhelvetet och funderar på NÄR idag jag ska skotta snö. Det lär inte bli OM. Och hips vips insåg jag att den fredag jag hade räknat med att han skulle lyfta möbler på vinden, den kan jag nog glömma. Jag kan nog glömma tvättvikning och hushållsarbete också för hans räkning den närmaste veckan. Jag ska försöka tycka synd om honom.