Det var en gång

Sagan började nog redan vid halvfem-tiden den här morgonen för 21 år sedan. Det var ungefär då jag vaknade av något märkligt, illamående, en konstig smärta som jag aldrig känt tidigare. Och trots att jag borde vetat bättre än att det skulle vara ett tecken på magsjuka, så gjorde jag inte det.

F-n oxå! Var det inte otur att få magsjuka NU? Jag som aldrig har magsjuka normalt?!?! Och hur orättvis kunde världen vara om jag skulle ligga där och kvida, jag som skulle föda barn vilken dag som helst? Var det inte tillräckligt att jag hade fått tillbringa halva graviditeten på kryckor efter värre sortens foglossing och nu dessutom fått havandeskapsförgiftning??
Det föll mig faktiskt inte in att tänka att det kunde vara förlossningen som satt igång. Barnmorskan hade ju konstaterat 11 timmar tidigare att jag inte var i närheten av något barnafödande på långliga tider än.

Jag vet inte riktigt när det gick upp för mig att det kunde vara fråga om att det där numera bekanta magontet faktiskt var värkar. Det tog i alla fall inte många minuter. Och helt enligt regelboken spolade jag upp ett bad där vid femtiden och gled ner i det heta vattnet. Jag minns att jag tänkte att det var märkligt att jag inte hade fler tankar i huvudet. Jag minns också att jag tänkte att det här bara var början och att jag hade minst tre dygn av värre värkar framför mig. Så lite ont som jag hade i badet, kunde det inte vara så långt framskridet än i alla fall.

Jag klev ur vattnet efter någon halvtimme. Då var klockan 5.30 och ni vet hur det är när man har badat? Man blir sådär småfrusen och måste packa ner sig mellan en massa täcken. Det var bara det att min kropp plötsligt inte tålde några täcken alls. Varenda känselcell satt plötsligt extremt ytligt och när tyngdlösheten i vattnet släppt sitt grepp om mig kände jag mig som en cementfylld spärrballong.

Jag ringde förlossningen, där man konstaterade att jag kunde vänta hemma i ett dygn till. Jag frågade om rum nummer fem var ledigt, eftersom det var ett sånt där mjukförlossningsrum med dubbelsäng, speglar och saccosäckar. NI får ha i beaktande att det här var snett efter Krita-perioden ungefär. Det fanns fortfarande både läkare, barnmorskor och blivande föräldrar som på fullt allvar trodde att kvinnorna låg bäst i förlossningssängar med stålblanka benstöd.

När jag lagt på luren och satt mig i soffan i min svärfars gamla träningsoverall i kommunalgrått från Algot Nord, kände jag att mina fötter nästan frös fast i golvet. Jag beordade fram ett par rejäla Helly Hanssen-sockar. Luddiga, varma och inte ett dugg klädsamma. Då var klockan strax efter sex denna morgon i mars och vintermörkret låg tungt över Uppsala.
Jag vet att det inte tog särskilt många minuter innan jag förstod att den här tjuriga kvinnan skulle få ge upp precis allt hon hade föresatt sig vad gällde att undvika smärtlindring. Hur skulle man stå ut med den smärta som nu lade sig som en knuten näve runt kroppen och pressade ur allt syre, all ork, all kraft. Det kändes som att man blev klämd mellan två gigantiska stenblock. Tre dygn till. Det här vara bara början? Och jag var redan desperat av smärta?

– Glöm allt jag sagt om att undvika smärtlindring väste jag åt min man medan jag beordrade honom att ringa taxi. Han frågade om jag inte tänkte byta kläder. Jag svarade definitivt NEJ.
Morgonrusningen gjorde att det tog någon halvtimme innan taxin kom. Och när jag klev in och yttrade den där dramatiska frasen, ja då fick det precis den effekt jag hade förväntat mig. Till förlossningen! Taxichauffören tittade på mig med panik i blicken och föste in mig bak i den där kalla, stora taxibussen.

Jag kan än idag känna smärtan, när taxin körde över dessa otaliga järnvägsspår genom Uppsala. Varenda rörelse var så genomträngande smärtsam.
Jag fick en flashback av det vid trafikolyckan för fyra år sen, när jag gjorde samma resa från samma stadsdel i Uppsala, till samma Akademiska sjukhus, men den gången i ambulans. "Kör inte så himla vårdslöst över de där förbannade järnvägsspåren – jag har åkt där förr med ont i kroppen. Det gör förmodligen lika ont med en hop brutna revben som med förlossningsvärkar!"

När vi landade uppe vid Akademiska blev vi mer eller mindre utkastade av taxichauffören som var enormt lättad över att jag varken spytt, låtit vattnet gå, eller fött barn i hans taxi. Det var kallt. Jävligt kallt. Och det tog en evighet innan någon öppnade dörren åt oss.
Från ytterdörren till undersökningsrummet var det en sträcka på femton meter. Min man har berättat att den tog oss en kvart att gå. Själv var jag totalt borta. En märklig blandning av djup koncentration och tillintetgörande smärta. Värk på värk på värk. I en aldrig sinande ström. Tre dygn till Monica, tre dygn till. De kommer att säga att du är en centimeter öppen och att du ska gå på bio och försöka glömma att du har ont.

Vi hann precis innanför dörren och få av mig ytterkläderna och svärfars träningsbrallor innan vattnet gick. Samtidigt spydde jag rakt ner i en tvättsäck. Och mitt i kräkandet när barnmorskan sa "stackars liten nu kommer visst allt på en gång" så fylldes jag av en otroligt euforisk känsla. Jag kräks! Jag kräks! Här snackar vi mental förberedelse. Hur man vänder det onda till det goda.
Min svindyra privatprofylax för en erkänd brittisk barnmorska var värt precis allt i den stunden. Hennes ord satt klockrent i huvudet. "När huvudet passerar det smalaste stället i bäckenet, spinae, kommer kräkreflexerna. Då gäller det att tänka, Åh, vad bra. Jag kräks! Nu är jag en bra bit på väg"

Det är inte synd om mig, jag kräks ju, sa jag till den något fundersamma barnmorskan som försökte knixa av mig mina fostervattensvåta Helly Hanssen-sockar från mina grönaktiga ben. Grönaktiga av fostervattnet som min blivande lilla hade bajsat i.

Sen gick allt väldigt fort. Krystvärkarna satte igång innan jag hann blinka, man konstaterade att jag var helt öppen och förlossningsklar och någonstans långt borta i ett töcken hörde jag barnmorskan ropa att de skulle göra i ordning förlossningsrum ett omedelbart. ’
Då vaknade jag till. Hörde jag rätt? Sa de ettan? Men jag skulle ju ha femman?? Jag frågade min man vad de hade sagt. Vad sa de för nummer? Vilket rum? Han svarade att han inte visste och jag sa att de hade sagt ettan. Och jag skulle inte ha ettan!
"Men snälla, vad spelar det för roll? Ta det lugnt nu, de vet vad de gör" svarade min man som i det här läget förmodligen var betydligt mer stressad än jag.

– Nu säger du att vi ska ha femman! väste jag. Han försökte lugna mig och sa en gång till med ännu ett "såja, såja, det spelar väl ingen roll" medan hans halvt medvetslösa fru vrålade till barnmorskan : Jag ska ha FEMMAN! Och så blev det.

In i dubbelsängen och knästående lutad över saccosäcken försökte jag "möta värkar", andas rätt och koncentera mig. Min man la handen på min arm. Den vägde minst fem ton. Minst. Det var sista gången han fick röra mig den närmaste halvtimmen. Själv tyckte jag att jag hade koll på förloppet, men med tanke på att jag inte ens märkte att de satte en inre registrering var jag förmodligen ganska borta av smärtan. Jag minns ärligt talat inte mycket. Jag minns mest bara dunklet i rummet och känslan av att vara i en annan värld.

Det var först när mina ben började skaka och jag kände att jag var tvungen att ändra läge som jag någonstans förvånat noterade att det hängde en sladd ur mig. Fäst vid Sofias huvud. Då noterade jag också CTG-apparaten och hennes ostadiga hjärtkurva. Och när barnmorskan i nästa ögonblick sa något som "vi måste sätta en droppnål på dig" för att sekunden efter slänga kanyl och brunpapprig rondskål över axeln med ett "vi struntar i det" , ja då brast jag. Bokstavligt. Och ut ploppade det där lilla knytet som var så fullständigt oförstört och inte ett dugg klämd. Hon rosslade, barnmorskan skakade lite i henne och höll koll på hennes värden. Och jag försökte fatta att jag just hade blivit mamma. All smärta var plötsligt bortblåst.
Och jag var faktiskt jäkligt nöjd med att inte ens ha petat i mig minsta lilla lustgas! För min egen skull var det viktigt. Jag har inga synpunkter i stil med att "mammor som tar smärtlindring är veka". Jag är bara så glad att jag slapp, att jag klarade mitt eget mål.

Pappan klippte navelsträngen och den lilla låg där och tittade på mig med stora becksvarta ögon. Den där glamourösa delen av förlossningen ersattes snabbt av den mindre glamourösa. Medan pappan traskade omkring glad som en sol med sin nyfödda dotter i famnen, fick jag till slut hasa mig upp i en förlossningssäng för att kolla ungefär HUR mycket som hade gått sönder i mig. Det var en del.

Jag tillbringade mer tid på förlossningen med att bli sydd, än jag gjort med att föda barn. Att skaffa syskon till ungen inom ett par år tedde sig redan där som en total omöjlighet. Mitt sexliv skulle vara förintat för evigt!
I korridoren på BB träffade vi profylaxkompisar som fått barn ett par dagar innan. En pojke på drygt fem kilo. Vår lilla 3400 grammare såg ut som en liten fis i sin säng i jämförelse. En Sofis.

Jadu Sofia…. du åkte hem i marinblått och mintgrönt. Du tilldrog dig allas uppmärksamhet på Uppsala-bussen. Solen sken, amningen fungerade, vi var en familj. Vad kunde man mer begära? Jag minns hur lycklig jag var när jag lade ner dig i korgen hemma, den som jag legat i en gång. Men jag minns lika mycket ångesten när jag insåg att jag aldrig mer skulle vara bara JAG i livet. Nu fanns ingen återvändo. Jag skulle aldrig få sova en hel natt, jag skulle för evigt vara bunden till en annan liten människa.

Jag minns också när din pappa skulle handla blöjor eftermiddagen efter. Du och jag låg i dubbelsängen och sov när han kom inrusande i panik. Han hade hört en ambulans. Kunde något ha hänt? Hade den där labila kvinnan , även kallad din mamma, kastat dig i sopnedkastet, skurit dig i småbitar eller gjort något annat förlossningspsykotiskt? Jag minns hur hela han skakade. Jag minns vad förbannad jag blev för att han skrämde livet ur mig när han rusade in. Och jag insåg att vi var två som älskade dig och aldrig skulle låta något hända dig.

Idag fyller du 21 år. Vi har födelsedagsfikat i din lägenhet i stan. Banden kommer alltid att finnas kvar, även om vi tänjer ut dem millimeter för millimeter. När jag tittar tillbaka på våra år ihop är det bara positiva minnen som kommer över mig. Och jag är så in i helsicke stolt över att vi har lyckats fostra en sån himla fin tjej. En smart, empatisk, social tjej med glimten i ögat och tillåtande ramar.

En som alltid har stått för vad hon tycker, aldrig backat för att hävda allas rätt till ett bra liv. En som till och med blivit fysiskt misshandlad för att hon hävdat människors lika värde och gått igenom en uppslitande rättegång med högburet huvud. En som alltid stått på de svagas sida och aldrig tänkt på vad som skulle vara enklast för henne själv. En som kan göra vad hon vill – om hon vill. En som kan gå hur långt som helst.

Jag hoppas bara du förstår att du aldrig behöver gå längre än du själv vill. Gå tills du är lycklig. Stanna till där det känns bra. Njut av livet och stunden. Du kan alltid gå vidare om du vill. När du vill. Min lilla unge kommer du ändå att vara hela livet.