Kratern

Jag har världens bästa tandläkare, men jag gillar inte att träffa henne. Makes sense?
Nu har jag lyckats haverera en tand i helgen. Jag skyller naturligtvis allt på henne, eftersom det rök en gammal lagning när jag skulle knixa ner tandtråd i mitt obefintliga mellanrum mellan tänderna. På min tandläkares order förstås! Vad ÄR det med denna hysteriska förkärlek för den där livsfarliga tandtråden? Borde man inte kunna fila bort sina bakterier med en fullständig känslolös laserstråle snart? Eller radioaktivt tuggummi eller nåt?

Hur som helst blev det möjligen lite spill på tandbitar också, för jag tror att hela plomben for och min tunga har utforskat varenda millimeter av den där rundade urgröpningen som känns stort som en enorm krater. Det är lite vasst på sina ställen. Man känner det just innan det börjar ila.

Men helgen såg ju ut som den gjorde. Födelsedagskalas för Anton och handbollsturnering i Sävar på lördag, som följdes av hockeymatch för Anton i Husum på söndag, och kalas för delar av släkten som inte hann med på lördag. Dessutom har jag haft lite extrafolk som bott här i helgen.

Det där gjorde ju att jag sköt upp tandeländet till igår, när läget började bli akut. Då insåg jag att det vore kanske skönt om jag kunde dricka påskmust i helgen utan att skrika. Och tanken på att sitta på någon tandakut i Umeå i påskhelgen kändes inte särskilt lockande. Så idag ska jag dit. 11.20. Prata inte med mig innan dess. Efteråt är jag glad om jag KAN prata.