Vad en kvinna vill ha

Han sken i kapp med solen. Framför mig den dagen stod en hockeyspelare som just i ögonblicket såg ut som någon som hade kommit på sitt livs practical joke. Eller som en tioåring som hittat den ultimata morsdagspresenten.

Det finns förstås en bakgrund till att en den här killen som då hade spelat sex säsonger i Skellefteå AIK, laget som numera betraktas som min personliga ärkefiende, stod framför just mig på en gata i Umeå.
Hans rykte föregick honom när han kom till min sons klubb den hösten. Lite av Norrlands "bad guy". En västerbottnisk Per Ledin. En drömspelare för den gul-svarta halvan av min familj.
Den här hockeyspelaren fick naturligtvis rätt så snabbt klart för sig hur mitt familjeförhållande såg ut, eftersom min Skellefteå-anhängare till son var målvakt i laget och hans dito far var A-lagsansvarig. Och så jag då. Mamman med Leksandshjärtat. En bitterljuv blandning skulle man kunna säga.
Första intervjun noterade han förvånat min Leksandshalsduk.
"Men när Skellefteå möter Leksand håller du väl på Skellefteå?"
"Du är inte klok" svarade jag.
"Är du seriös?" undrade han på sin bredaste Skellefteå-dialekt.
Jag minns att jag i det ögonblicket funderade på om HAN var riktigt klok? Hur svårt kan det vara att inte hålla på Skellefteå?

Under åren hade vi en hel del med varandra att göra. En del var vi överens om – annat inte. En spektakulär spelare som ständigt omges av rykten kan vara guld för en frilansjournalist. Han var inte överlycklig när jag gjorde nyhet av att han fått en månads avstängning för att han i ilska kallat en domare nåt han inte borde. Det blev en riksnyhet, ja, det är väl en av få artiklar jag skrivit som översattes även i norsk press. En sådan där nyhet som man bara "ser" om man är väldigt initierad i vad som händer i en klubb. När jag ringde honom den gången och sa att jag faktiskt tänkte dra upp den som nyhet nu när domen kommit, suckade han djupt. Efter många om och men och irriterade ord sa han: Skriv det du tycker jag har sagt, det blir alltid bättre än om jag har sagt det själv.

Å andra sidan jag var inte glad när han utan förvarning drog härifrån till allsvenska Sundsvall mitt under säsong, utan ett ord till mig. Jag ringde upp för att kolla om det jag just sett på Eliteprospects var sant och jag ringde från min privatmobil, för att han inte skulle känna igen numret. Jag var inte säker på om han hade tänkt svara annars. Det gjorde han, men han svarade inte "Hej" eller ens med sitt namn.
Han öppningsreplik löd "Är du förbannad Monica?" Det var jag. Tro mig. Men jag insåg också att han alltså hade lagt in mitt privatnummer i sin telefon.
När jag kommenterade det svarade han bara
’Jag har alla dina nummer. Det tänker jag alltid ha’
Men en sak är säker. Vi har haft en väldigt rak kommunikation.

Det märkliga var att när jag stod i Skellefteå Isstadion den där hemska kvällen den våren och insåg att det förmodligen var kört för Leksand, så var det den här killen jag tänkte på. Det gick plötsligt upp för mig att jag skulle tvingas se matcher mot Sundsvall. Jag hann tänka på exakt VAD jag skulle göra för att få honom i obalans under match mot Sundsvall om han skulle bli kvar där.
Morgonen efter ringde min mobil. Det var han.
"Lever du? Jag trodde aldrig du skulle svara" sa han.
Jag kan inte påstå att jag hade lust. Men jag förstår att han gärna ville ta tillfället att i egenskap av Skellefteåbo trycka till en stackare som jag.
"Du var den första jag tänkte på igår kväll" fortsatte han.
"Ironiskt nog var du den första jag tänkte på också" svarade jag innan vi avhandlade den nödvändiga hockeyn.

På en hockeyavslutning helgen efter dök han plötsligt upp. Det var som vanligt en massa tal och utdelningar av diverse blombuketter för allehanda prestationer under året. Ledare, ordförande, spelare, tränare, ja ni vet. Men när middagen är klar, så reser sig den här killen och vill hålla ett eget tal. Det tog en stund innan jag fattade att det var till mig och jag medger att jag bävade lite. Men så kom något överraskande. Han sa att jag var den journalist som alltid hade hållit ord, som aldrig felciterat honom, som alltid varit rak mot honom, även när vi hade haft väldigt olika åsikter och jag varit jäkligt jobbig. Och då hade han ändå pratat med många under sin karriär.
Man får som regel mest ta skit från folk i mitt jobb, så det där kändes ändå rätt bra. Han avslutade med att säga "Jag ska fixa dig en present, jag lovar".

Jag tog inte det där på särskilt stort allvar, det föll i glömska. Ni vet, i glada vänners lag en sen lördagkväll blir man ju lätt världens bästa. Alltså blev jag väldigt förvånad när han ett par veckor senare ringde och ville träffa mig. Det var det där med presenten han hade lovat. Och givetvis insåg jag att det var något som skulle trycka till mig en aning, när Leksand tragiskt nog plötsligt var ett allsvenskt lag. Något från Skellefteå?

Och nu, i solen på en gata i Umeå, var stunden kommen. Han räckte fram en liten vit påse, med mjukt innehåll. På en hundradels sekund scannade jag av alla tänkbara mjuka Skellefteå-souvenirer i huvudet. På näthinnan fastnade en "Vi är tillbaka"-tröja i svart och gult. En sån tröja hade dödat mig! Men så långt kunde han väl ändå inte gå?

"Jag vet inte om jag vill ge dig glädjen att se mig hålla i det som finns i påsen ens" sa jag avmätt, medan jag var på väg att stoppa ner den oöppnad i väskan.
"Öppna den" svarade han belåtet.
"Är den flamsäker? Kan jag bränna den? "undrade jag.
"Kanske, jo det kan du nog, men öppna nu!"
Han såg så otroligt nöjd ut där han stod. Och jag var lika misstänksam som han var belåten.

Jag vecklade motvilligt upp påsen till slut. Där låg något vitt. Och blått.
Det var en "Leksing tills jag dör"-tröja!
Men inte nog med det. När jag höll upp den såg jag att den var signad av Leksands alla A-lagsspelare. Jag stod bara och gapade.
"Jag tänkte att Leksing tills jag dör, det måste väl passa dig? Det är väl verkligen DU? Gillar du den?" undrade han.
"Gillar?" tjöt jag.
" Du är inte klok?.jag älskar den!"
I den sekunden hade jag kunnat gifta mig med honom utan betänketid! Jag vet inte om jag blivit så glad över någonting någonsin i hela mitt liv.
"Äh, jag känner ju Johan Backlund (och ja han var målvakt i Leksand då ) det vet du ju, så jag ringde honom och sa att jag kände en tjej som jag ville ge nåt speciellt, så han fixade den. Men du är kanske lite sur på honom nu när han gick till Timrå?"
Sur? Jag kan lova att just i det ögonblicket fanns det inte något i hela världen som hade kunnat få mig sur. Innan vi skildes frågade han om jag tänkte ha den på mig när jag kom hem till man och son.
Vad hade kunnat hindra mig?

Väl hemma med tröjan på plats stormade jag in i köket till min man och berättade att jag hade träffat den här killen och fått ett mjukt paket. Maken såg så glatt förväntansfull ut när han sa: "Det är en gul-svart Vi är tillbaka-tröja va?"
Jag slet av mig jackan. Min man stod bara och stirrade. Sen sa han kort att "vissa aldrig upphör att förvåna".

Det var den våren jag insåg att det fanns ett liv efter kvalserien också. Mitt fick definitivt ny energi av omtanken från en "fiende".
Jag är fortfarande rusig över Tröjan. Och allra gladast är jag nog över att han verkligen hade tänkt till. Att han verkligen ville ge mig något som jag skulle bli glad över och insåg precis exakt vad det skulle vara. Att den här dåvarande 28-åringen gjorde sig besväret. Han skulle ju faktiskt ha kunnat göra som de flesta andra och tagit den enkla vägen via en blomma eller en vinflaska i systemets presentpåse. Eller så hade han bara kunnat glömma alltihop.
Det är några år sedan, men den där tröjan ligger fortfarande vid min säng. Jag blir glad varje gång jag ser den.
Och ikväll blir jag glad om Johan Backlund håller nollan i Timrå.