Dubbeldag

För exakt 14 år sedan den här tiden satt jag i en BB-säng och tittade på min nyfödda dotter. Samtidigt var min man och mina övriga då tre barn på väg till min brors 30-årskalas. Vid 23-tiden kvällen innan hade jag ringt min 29-årige bror för barnvakt till dess att min systers man och min då 77-åriga mormor skulle komma hit och ta över ruljansen. Min mamma var bortrest och min syster hade fått lov att i egenskap av just ambulanspersonal vara med på min förlossning. Jag hade insett att min bror kanske borde få fira sin 30-årsdag med sin fyrbarnsfamilj och därför skulle svåger och mormor bli stand in.

Jag minns det sista brorsan sa när vi lämnade huset.
"Se till att hålla tätt över midnatt så att vi får fira födelsedag ihop"
"Är du galen? Ni kommer till och med att fylla jämna år ihop i så fall! Tror du mitt ofödda barn jublar över att fira sin 20-årsdag på din 50-årsdag?"

Sen åkte vi in mot stan. Fem veckor för tidigt, utan tillstymmelse till värk, men med fostervatten som forsade. Det var en turbulent vår. Min morfar hade hastigt gått bort en månad tidigare och jag var utom mig av sorg. Vi hade avverkat begravning och nyckelbensbrott på Petter. Den här kvällen hade min syster och hennes man åkt hem med mormor till Vännäs för att hon inte orkade vara ensam. De hann just så pass lägga i säng henne innan de fick slita upp mormor ur sängen för att möta upp oss på förlossningen. Och sen åkte som sagt var svåger och mormor hem till oss för att lösa av brorsan som skulle hem och förbereda kalas.

Så jag och min man fick ett rum på förlossningen där vi skulle få stanna tills värkarna satte igång. Min syster, som vid det här laget visste att det brukade gå rappt undan vid mina förlossningar, ville inte chansa utan krigade till sig en extrasäng i vårt rum. Där låg vi som en äkta tattarfamilj och jag gissar att vi omtalades en del i personalrummet den natten. Månggifte?
Min man och min syster sov som små grisar, med jämna snarkningar. Själv var jag vaken i mörkret och lyssnade på en stackars mamma i rummet bredvid som hade det jättejobbigt och skrek mer eller mindre hela natten. Och jag visste att snart var det min tur.

Tjugo i sju tittade jag på klockan och kände värkarna slita mig i stycken. Men som den praktiker jag är ringde jag inte i klockan. Personalen borde byta skift vid sju och det var väl lika bra att vänta in dagpasset tänkte jag. Istället väckte jag min man och syster som båda satte sig yrvakna upp i sängen. Min man sträckte ut sin stela nacke och sa "usch vad dåligt man har sovit i natt" men tog tillbaka varenda stavelse när han mötte sin frus svarta blick.
"Oj, jag kanske inte ska klaga"
"Kanske inte" svarade jag innan jag spydde i rondskålen och läget blev akut. Några minuter senare var vi i förlossningsrummet. Ytterligare fem minuter senare, klockan 07.19, såg Isa dagens ljus. Min syster, som då var gravid med sitt första barn, men som inte hade sagt något, tyckte förlossningar verkade gå fort och smärtfritt. Tilläggas kan att hon tog tillbaka alla sådana påståenden sju månader senare.

Sen dess har alla 26 mars-födelsedagar firats dubbelt. Först hos oss och sen hos brorsan, eller tvärtom. Släkten åker runt i gårdarna som en annan karavan.
Därför blir just idag lite speciell. Brorsan firar sin födelsedag i Åre tillsammans med syrran. Vår nyblivna "fjortis" har därför fått välja kalasform, i avsaknad av släktliga åtaganden.
Det blir bowling, restaurangmiddag och glassbuffé i stan istället för tårtan med släkten.
En alldeles perfekt lösning i modern tid.