Äktenskapsmetodik

Det går upp och ner i alla äktenskap. Jag inbillar mig att det är mer regel än undantag att man haft sina duster när man varit gifta i 23 år. Ibland behöver man påminna sig om att man faktiskt älskar varandra och inte vill leva utan varandra.
Våga vända och vrida på alla resonemang. Vi har pratat mycket om det där, och vi har nog vänt ut och in på det mesta vid olika tidpunkter.
Ett sätt är att verkligen på allvar försöka sätta sig in i tanken vad det skulle innebära att leva ensam, så att man inser vilka värdefulla stunder man ändå har i den där vardagliga tvåsamheten. Stunder man lätt glömmer bort. Ibland kan man ta till metaforer som förflyttar allvaret till en helt annan nivå.

Min man ligger på min arm i sängen en morgon.

Han: Det här är verkligen lycka för mig. Att få ligga såhär med den man älskar.
Jag: Vilken tur att du inser att du saknar kon redan innan båset är tomt då.
Han: Ja, en galen ko.
Jag: En galen ko som skriker och bråkar när hon inte trivs i båset?
Han: Jag vill ju inte se äktenskapet som ett bås, jag ser det mer som ett land, ett rike.
Jag: Som jag springer omkring och skriker i?
Han: Ja, du springer omkring fritt och råmar i ditt rike.
Jag: Vad råmar jag då?
Han: Du råmar: "Om du inte skärper dig så åker jag till Norge"

Där brister jag ut i gapskratt. Tanken på mig själv som en galen ko som springer omkring och råmar att den där oxen jag är gift med får skärpa till sig för annars byter jag det äktenskapliga landet mot ett annat, den är så komisk. Ibland kan man behöva skratta ihop också.