Hörnefors eller San Francisco?

Sofia, min 21-åriga dotter, åkte som sagt till USA för en dryg vecka sedan. Vi har väl inte sådär jättetät kontakt, vilket tydligen stressar min omgivning mer än mig. VA? Har ni inte hört något på FLERA dagar? Nä, säger jag. Jag litar på att vi inte måste höras varje dag, det gör vi ju inte i vanliga fall heller.
Jag åkte till Grekland i en månad när jag var 18 år. Jag ringde hem EN gång under den tiden. Det var inget konstigt med det. Jag nöjer mig med enstaka inlägg och bilder på min Facebook och något telefonsamtal då och då.

I förrgår smsade hon att vi kunde ringa henne på ett fast nummer, så det gjorde vi. När hon började berätta om partyhelgen i New York såg det mest ut som om min man ville slå av högtalartelefonen och hålla för öronen. Samtidigt. Men jag vet ju egentligen att varken han eller jag var ett dugg mindre våghalsiga när vi var i samma ålder.
Att hon hade tappat sitt VISA-kort på dansgolvet första kvällen fick däremot MIG att gå i taket, för det finns f-n i mig gränser för våghalsigheten. Punkt.
Nu hade hon och kompisen lånat en ficklampa av en vakt och som genom ett under hittat kortet som låg helt öppet på golvet. Därmed gissar jag att hennes tur är förbrukad för resten av resan så nu får hon nog ha koll.

Hon avslutade samtalet med en lätt nonchalant gäspning.
Jag: Du låter lite trött.
Sofia: Nejdå, jag är bara lite seg, tänkte slänga mig i duschen nu och plocka ihop lite grejer.
Jag: jaha, ska ni ut ikväll också?
Sofia: Nä, vi tänkte flyga till San Francisco om tre timmar.

Hon sa det med ungefär samma tonfall som jag skulle ha sagt att jag skulle åka till Hörnefors om en timme. Det är INTE synd om henne.