Jag brukar säga att hockey är på liv och död. Men det är ju inte riktigt sant. Varje år vid den här tiden är jag numera mitt i ett kvalspel. Men just den här tiden är också förknippat med så mycket annat som verkligen handlar om liv och död.

Idag är det fyra år sedan den ena av mina bästa väninnor fick veta att hennes cancer var oövervinnlig. Jag hittade ett gammalt blogginlägg från just den kvällen. En hockeykväll.

"" Och ormarna fortsätter att kravla. Hon ringde och var ledsen. Tumören hade krympt från fem till en centimeter, men den där sista centimetern borde också ha varit borta. Hon hade också fått veta att hon redan har fått den maximala dosen strålning en människa kan ta emot under sitt liv. Nu återstår bara annat cellgift, vilket förmodligen inte kommer att hjälpa.
Och jag bara gråter och gråter""

Nej, det hjälpte inte. Min älskade barndomskamrat E dog året efter. Då hade hon kämpat långt mer än vad någon trodde var möjligt. Vi hade hunnit gråta mycket ihop under strålningarna på Radiumhemmet och cellgiftsbehandlingarna på Karolinska.
Under den där tiden var hockeyn inte så viktig, samtidigt som den var oerhört viktig.
För vad är hockey när man lever så nära döden?
Samtidigt var det just under hockeymatcherna jag för ett ögonblick kunde ta paus från tanken på det fruktansvärda som höll på att ske.

Den våren, ett par dagar efter beskedet, tog Leksand klivet tillbaka till Elitserien. Jag var glad, visst var jag det. E var glad för min skull, trots att hon aldrig förstod hur det där spelet kunde fängsla mig på det där sättet. Men den kvällen, när jag låg ensam i min säng och försökte glädjas över hockeyn var det så många viktigare tankar som snurrade. I närheten av döden blir det nämligen väldigt enkelt att se vad som är viktigt i livet.

Lite så känns det just nu, fast tvärtom. Jag är förkrossad över hockeyn, men jag lever trots allt. Mina barn har kvar sin mamma, det har inte E:s. Min man har kvar sin fru. Och jag får kanske se mina barn växa upp, åldras med min man. Då kan man nog överleva ett år till i Allsvenskan.
Det är nyttigt med perspektiv.

Så var det definitivt slut. Det blir allsvenskan ett år till.
Vissa människor är bättre vinnare än andra. De i min omgivning som är verkliga hockeyälskare har diskuterat kvalserien match efter match. De skickar inga hånfulla sms nu. De ringer inte. De vet hur jobbigt sånt här är.

Sen har vi den andra typen. De som inte har vågat sticka ut hakan förrän de vet att det verkligen är totalt slut för Leksand. De som är mer intresserade av att håna än att älska hockey. De har varit märkligt tysta under

Jag vet till exempel inte vad min Luleå- och Mora-älskande nyhetschef Everljung tänkte på när han nyss skickade ett sms med texten: "Hyr ni ut ladan till oss eller ska ni köra loppis?"
Vänta nu, med tanke på att Leksand har ett vida bättre publiksnitt i ALLSVENSKAN än vad hans lag Luleå och Mora har i ELITSERIEN så kan man ju fundera på var man ska köra loppis?
Leksand har alltså 1164 fler åskådare i snitt per match jämfört med Mora. De har 597 åskådare mer i snitt än Luleå. Lägg då till att Leksand har Elitserielaget Mora ett stenkast från hemmahallen medan Luleå har över Norrland för sig själv. Luleå som dessutom har 45 000 invånare att jämföra med Leksands 15 000.

Det känns väl som att Coop Arena eller FM Mattson Arena är mer lämpade till just loppis? Man kunde stänga av halva hallen faktiskt.
Nä, jag utgår från att min kära chef vill hyra Ejendals med publik och allt? När nu publiken i Luleå är sånna svikare? Eller så är han helt enkelt bara intresserad av vacker arkitektur? Jag vet faktiskt inte vilket.

Är det något min son älskar är det att räkna på förutsättningar i kvalserien. Hans far är likadan.
I ungefär hundra miljoner år har jag varje vår fått höra om alla tänkbara scenarion för Skellefteå. Från ungefär tredje matchen brukar det börja.
Det är ju skönt att slippa det numera i alla fall.
Men nu har de en ny favorit. Nu räknar man på Leksandsmatcherna.
Min man förmodligen för att se om det blir lugnt i huset innan juni och min son för att han faktiskt lider med mig.

Så hela den här omgången har Petter suttit med datorn och räknat om tabellen för varje mål som trillat in, i varje match, och förutspått nya scenarion.
Själv har jag försökt låta bli och lyssna och fokusera på webradion från Västerås-Leksand. En ny mardröm som fick ett lyckligt slut dock.

Den här kvalserien går till historien som den jämnaste någonsin. Lag som räknats ut återuppstår. De givna elitseriekandidaterna är plötsligt inte alls så givna.
Det kan sluta precis hur som helst. För mig kan det sluta redan på tisdag. Å andra sidan var det nästan slut redan i fredags. Men bara nästan.
För idioten fick idag svart på vitt att ingenting är klart än. Fem lag har chansen. På tisdag väntar Brynäs borta. Usch.

Det tog ett dygn att ens orka börja sortera i hockeyhjärnan. Visst, det är inte slut än, men oddsen sjönk hysteriskt drastiskt i takt med att puckarna trillade in bakom Belfour i gårdagens match mot Rögle. Och inte har jag sett ett enda av målen heller, så jag kan inte ens kommentera huruvida han var helt värdelös eler inte.

Det värsta är att jag hade det på känn. Jag var grymt oroad för just den här matchen. Så pass att jag avrådde min son från att sätta pengar på Leksand. Själv spelar jag aldrig.
Jag kan inte säga att det känns särksilt upphetsande att se mitt lag möta Västerås i morgon heller.
Det är bara att gratulera alla allsvenska lag som med största sannolikhet får möta Leksand i sina arenor nästa säsong.

Bara en idiot skulle tro något annat än allsvenskan just nu. Jag är väl den idioten gissar jag.

Jag måste ägna några ord till åt Peace and Love. Jag och en annan tonårsmamma åkte ner i somras med fyra 15-åringar och faktum är att det är en av de bättre festivaler jag varit på. Så bra att jag och min man i år bokade hotell och festival i julklapp åt hela familjen faktiskt.

Det enda som var jobbigt på Peace and Love var att det var så sjukt många band man ville se att man fick ångest en gång i kvarten ungefär. En salig blandning av artister för precis alla smaker. Och jag insåg där att jag nog har ganska bred smak ändå. Jag sprang som en galning mellan Hanoi Rocks, Mando Diao och Tomas Di Leva för att hinna glutta på Timbuktu och Sahara Hotnights. Jag fick välja bort Jazon Mraz för att jag helt enkelt inte hann, och jag fick skippa Kjell Höglund för att hinna Tingsek innan Alice Cooper ( som jag iofs hade sett live förut). Det var bara Marit Bergman som inte krockade tror jag. Ja och så mina älsklingar i The Ark förstås. Jag har sett The Ark många gånger sedan den första sommaren 2001.

Den stora grejen i fjol för mig var att se min ungdomsidol Iggy Pop live. Helt fantastiskt.
Så fantastiskt att mitt korsband slutligen havererade totalt. Nu är det läkt, jag har simmat mig i form och jag räknar med att klara hopp-påfrestningen i sommar när jag ska se Sex Pistols. Visserligen utan Sid men det ska ändå bli häftigt. Och jag är onekligen sugen på att se MA Numminen också. Och De lyckliga kompisarna med "Hockeyfrilla" förstås! Och W.A.S.P. Undrar om de nackar höns och dricker blod på scen fortfarande?

Eftersom inga scener är bestämda än kan man bara hoppas att det inte blir alltför mycket krockar. Tills det är klart får man ha lite ångest för vad man ska tvingas välja bort. Det här är alltså en fjärdedel av artisterna. De JAG kommer att försöka välja. Tur festivalen pågår några dagar.
Eldkvarn, De Lyckliga Kompisarna Entombed, Hardcore Superstar, Hurriganes, Håkan Hellström, Hästpojken, In Flames, Jason Mraz , Kent , M A Numminen [FIN], Mando Diao, Millencolin, Miss Li, Mustasch, Nationalteatern, Neverstore, Petter , Pugh, Sahara Hotnights, Sex Pistols [UK] , Stefan Sundström, Stonecake, Sugarplum Fairy, Teddybears STHLM, The International noice conspiracy, The Cult [UK], The Hellacopters, The Hives, The Waterboys [UK] , Timo Räisänen, W.A.S.P [US]

Jag blev riktigt glad idag när Julia hade kollat sista bandsläppen på Peace and Love i sommar. Borlänges stora musikfestival som håller på att slå knock på Hultsfred och andra giganter.
The Hives kommer nämligen, och även om det finns andra konkurrerande scener den här sommaren kommer Julia säkerligen att välja att se på just The Hives. Det gjorde hon nämligen inte förra gången hon hade chansen.
Det var på Skellefteåfestivalen för många år sedan. Eftersom både min man och jag är väldigt musikintresserade och varit sånna som åkt runt i Europa på festivaler och konserter, så har våra ungar varit med i svängen sedan de var små. Det här året i Skellefteå spelade en annan attraktion som Julia, jag tror hon var fem-sex år, väldigt gärna ville se. Aqua. Ni vet de som gjorde Barbie girl.

Jag och Pär var lättade när vi insåg att vi precis skulle hinna se Aqua och sen springa tillbaka till den andra scenen för att se The Hives. Det var bara det att Aqua var försenade så förbannat att konserterna krockade. Julias "big moment" var Aqua och det var liksom inte förhandlingsbart. Så min man och jag sprang med fyra ungar från två låtar med Hives, för att trängas med 10 000 andra för att se. . . . . just det . . . . Aqua.
Sedan dess har Julia smädats av sina syskon för att hon valde Aqua framför Hives.
Nu Julia har du en ny chans! Välj nu inte bort dem för Magnus Tingsek eller Mando Diao bara 😉

Vi sitter fem kvinnor och tre män och diskuterar promenader. Samtliga män tycker att det är jobbigt att "tomgå". De vill ha ett mål med sin promenad, som att köpa tidningen eller handla. Inte bara gå för att gå. Märkligt nog ser vi fem kvinnor helt annorlunda på det. Vi kan alla gå för att just bara gå.
Den kvinnliga gympaledaren försöker få dem att förstå att det här med att gå liksom ändå inte bara är att gå.
" Det finns så många andra positiva effekter. Känner ni inte det"
"Nä, jag blir bara irriterad om jag ska gå utan att man ska någonstans" säger en av männen.
"Jamen, det är så skönt att bara gå, att rensa huvudet" fortsätter hon.
"Nä" svarar karlarna unisont.
"Man går och sen när man kommer tillbaka har man tömt skallen" säger hon övertygande innan hon ser lite fundersam ut och tillägger.
"Men karlar kanske aldrig behöver tömma skallen? Det kanske redan är tomt? Det finns liksom inget att tömma?"

Jag tycker det var en intressant iakttagelse.

Solen skiner tydligen även idag, trots allt. Tro det eller inte. Har snört på mig gympaskorna och ska ha en timmes morgongympa nu. Jag vet, det låter fullständigt vansinnigt, men det är skönt efteråt. Tro mig.
Inte minst tror jag det är ett måste för att hålla sig vaken. Har sovit katastrof ett par nätter till nu och i längden så ger det utslag, det vet jag.

Äldsta dottern åker till New York om några timmar. Jag hoppas innerligt att hon var vaken så att hon klev av bussen på Arlanda vid fem imorse. Och om hon inte gjorde det? Vad kan jag göra åt det? Förmodligen lika lite som ifall min 12-åring, som ska ta sig upp och iväg till skolan själv idag, stänger av sin väckarklocka och somnar om?
Nä, nu drar vi igång dagen tycker jag!

Okej, jag kände att jag var i balans trots allt efter hockeyn. Det är då min man ringer. Tanken är säkert god.
Maken: Haft en tuff dag?
Jag: Sådär, kvällen var väl inte så kul.
Maken: Besviken över hockeyn?
Jag: Nej, nej, jag är skitglad. Det borde jag väl vara över en förlust mot Mora i en kvalserie?
Maken: Jag menade inte?..
Jag: Du kan för f-n söka jobb på TV4. I avdelningen korkade frågor efter match står du dig bra i konkurrensen!

Nu har jag borstat tänderna och gurglat i Listerine så jag är helt bortdomnad i munnen. Det kanske kan hålla mig från giftiga kommentarer om han ringer och ställer någon fler intressant fråga.

Jag konstaterar krasst att en ny mätning av mitt blodtryck just nu inte skulle ha gjort min läkare lycklig. Å andra sidan kan det väl inte vara en människa i min värld som är lycklig just nu?
Det blev en riktig skräckmatch. Uddamålsförlust och det till webradion som låg 30 sekunder efter TV-sändningen. Det konstaterade jag snabbt eftersom jag samtidigt hade Swehockeys sida uppe och dessutom en Leksing på msn som kommenterade matchen åt mig.
Jag har aldrig sett en mer oviss kvalserie.

På ett sätt var det just i detta ögonblick skönt att vara borta från den vanliga omvärlden och slippa alla hockeydiskussioner. Jag orkar helt enkelt inte. Och här är det ingen som bryr sig.
Faktum är att bara fåtalet av mina kurskamrater just nu ens vet att det pågår en kvalserie.
Det är då jag tänker på vilket lugnt liv de måste ha. Och möjligen vilket fattigt. Det beror på hur man ser på saken. Ikväll är det nog mest bara lugnt.