Logistik-resan

Nä, jag har inte dött. Det närmaste jag kom var att spräcka trumhinnan på Liseberg. Men man kanske får skylla sig när man tror att man kan sätta sig över feber och sånna grejer. Kroppen kan jävlas BIG time när den sätter den sidan till, tro mig.

Vi kom ner till Göteborg i alla fall och jag kan utan överdrift påstå att jag aldrig i hela mitt liv varit så slut efter en bilkörning. Men 90 mil med närmare 40 graders feber var ingen lek. Jag gjorde ett tappert försök att hänga med på stan dagen efter också. Min insats blev att sitta på alla bänkar jag hittade, medan Anton och mormor shoppade. När jag kom tillbaka till brorsan fick jag sån där otäck frossa och innan jag hann blinka var jag uppe i 40,4 igen. Det var väl ungefär när han började hinta om vilken bra sjukvård de hade på Sahlgrenska som jag till slut gav upp och bäddade ner mig.
Jag använde fredag till att vila och jag tror att det var därför jag i övermod tog mig an Liseberg med Isa och Anton på lördag. Söndag var ju retur-resedag och logistikresan med stort L. Först till Linköping för att handla åt svägerskan, vidare till Nyköping för att hämta en väska åt min kompis, sedan till Stockholm för att plocka upp USA-dottern med min kusins resväska, så vidare till Sandviken för att lämna väskan till kusinens föräldrar och hämta en föreningsbil som min man har sniffat upp.
Sofia, min mamma och Isa och Anton åkte vår Chrysler hem medan jag körde ensam i den andra. De sista 15 milen pratade jag och Sofia i mobilerna gång efter annan med varandra för att hålla koll på att ingen av oss verkade tappa omdömet i biltrafiken.
Jag var sjukt less när vi landade hemma i Nordmaling strax före tre den natten.

Som bonus blev både Anton, Isa och min morsa sjuka på vägen upp. Det är roligt nästan jämt. Det känns som att jag skulle vilja göra en repris på den här trippen, men med ett lite annat utfall.