Råttpest

Jag har varit kopiöst trött sista veckorna. Man kommer till det stadiet att det enda man längtar efter under dagen, är att man ska få gå och lägga sig. I lördags var min väninna här och konstaterade att mina fötter började bli klotformade. Jag var rejält svullen och det tycktes inte hjälpa med högläge för fötterna och enorma mängder sovtid. Eftersom jag redan äter blodtrycksmedicin som ska trycka ur mig vätskan är det ingen bra signal.
Eller som hon uttryckte det ’Vi kan väl konstatera att du har lite svårt att uppfatta signaler överhuvudtaget när det kommer till ditt hälsotillstånd’
Kombinationen med min extrema trötthet och det faktum att jag faktiskt inte tog mig uppför trappen utan att flåsa som om jag just sprungit en halvmara var inte lyckad. Hon fick mig att lova att åtminstone ringa vårdcentralen och ta ett blodtryck.
Morsan ringde senare på kvällen och fick en chock när jag hade lagt mig före tio. Och jag var så trött att jag somnade till två gånger under samtalet. Nytt löfte om att ringa VC.

Så efter alla löften, klev jag upp med ungarna på måndagmorgon och kände mig pigg. Eller åtminstone så pigg som man kan känna sig när man försöker intala sig själv att man är så pigg att det definitivt inte finns anledning att uppsöka sjukvård. Det var bara det att nu hade min man också ställt sig på deras sida och följde med mig till VC. Jag kände mig faktiskt som en tioåring som försökte smita ifrån något obehagligt.

Efter att ha förklarat för damen i luckan att jag inte var dödsjuk, att jag nog inte kunde betraktas som akutfall under strejken och nog borde gå hem, så blängde min man på mig så strängt att jag fick lov att berätta att jag åt blodtryckssänkande, att jag inte fick på mig skor på grund av svullnaden och att jag nog borde prata med akutsköterskan i alla fall.
’Du kan få vänta ett bra tag’ svarade hon i luckan.
Jag tittade in i väntrummet och konstaterade att de där obekväma sofforna skulle man då inte kunna somna i och sova var just vad jag helst ville göra just då. Jag var så trött så talet blev aningen sluddrigt.
Det tog ungefär en minut från det att jag fick komma in, till att jag konstaterades som sjukdomsfall med misstänkt sorkfeber och satt utanför provtagningen i väntan på stick.

En timme senare kunde jag konstatera att det gick utmärkt att somna även i provtagningsstolen, medan de bytta provtagare. Mina blodkärl var inte samarbetsvilliga idag och det blev en hel del stick innan det till slut gick att pressa ut de nödvändiga dropparna ur ett stick ovanpå handen.
Och trots att jag sovit tio timmar, för att sedan sova middag tre timmar senare, så hade jag inga problem med att sova middag en gång till igår. Tre timmar. Jag bara rasade ihop när jag kom från VC. Svårt att sova i går kväll sen? Inte ett dugg. Jag är som sagt var sjukt trött.

Så nu har jag nästan dödförklarat mig själv, för i väntan på provsvaren blir det inget jobb utan bara vila och dubbel dos blodtrycksmedicin. Jag vältrar mig i självömkan och berättar för alla att jag eventuellt har råttpest – det låter onekligen lite mer dramatiskt än sorkfeber väl?