Sjuka Ekvationer

Vissa dagar är sämre än andra. Igår var en sån. En sån där då jag bryter ihop och gråter för ’minsta lilla’. Det är när jag inte får ihop ekvationen VxO = UA. De brukar infalla när koefficienten V som i ’Vilja’ helt plötsligt blir värdelös i ekvationen Vilja x Ork= Utfört Arbete.
Alla som kan matte vet att om V(iljan) är hundra men O(rken) är noll så blir resultatet Utfört Arbete också lika med noll. Och det är väl det som gör mig frustrerad just nu. I mina bättre stunder så VILL jag så himla mycket. Som när jag vaknar på morgonen och känner att idag, idag, idag, så vänder det ordentligt. Jag är hur pigg som helst.
För att i nästa sekund sätta ner fötterna på golvet, resa mig upp för att gå till badrummet och upptäcka att mina fötter fortfarande ser ut som bollar, att jag inte ens ser fotknölarna för svullnaden, att mina handleder värker så att jag tappar tandborsten i handfatet.

Eller som när jag har tagit min medicin duktigt, vilat en stund och känner mig i toppform. När jag åker iväg och köper några ynka kantlobelia som ska planteras i krukor, bär hem kassen och just då upptäcker att jag inte kommer att fixa ens det.

Det är då jag bryter ihop. När huvudet vill en massa saker som kroppen inte alls har tänkt sig just nu. Och det är då jag blir rädd. Rädd för att det ska vara såhär i all evighet. Att jag aldrig kommer att bli pigg igen. Rädd för att bli gammal och inse att det bara kommer att gå utför. Rädd för att vilja en massa saker som man helt enkelt inte går i land med.

Någonstans längst inne inser jag att just nu sitter jag inne med någon skit som min 45-åriga kropp borde kunna läka. När jag har gråtit klart ( för den där dagen) så repar jag ju mod och tänker att det knappast är synd om mig för att jag varit sjukskriven i två veckor. Att jag faktiskt var så dum i huvudet att jag jobbade tre veckor med konstant feber först. Att det rimliga vore att jag fick ’böta’ minst ett par veckor till med den här ledvärken och tröttheten. Allt sunt förnuft säger ju att kroppen borde vila.

Men vad spelar det för roll? När jag kommer till de där stunderna ( typ flera gånger om dagen just nu) När jag VILL och det INTE GÅR så är jag nere på botten i en grisblink. Och då känns det jäkligt långt upp till ytan.