Rykten

Jag fick mig faktiskt dagens skratt redan tidigt i morse. Jag fick ett telefonsamtal från en bekant som undrade om han skulle starta en insamling för mig och min familj.
"Ja tack, pengar är alltid välkomna" svarade jag.
Inte för att jag visste riktigt varför, men lite cash är väl aldrig fel? Vem vill inte åka till Grekland ett halvår eller nåt?
Nåja, nu visade det sig att det florerar ett rykte på byn, ja eller i alla fall i valda delar av byn. Enligt ryktet har min man blivit sparkad från jobbet. Jag har också fått kicken efter all skit jag skrivit i en viss fråga. Vi var dessutom ålagda att betala 600 000 kronor i böter för allt vi ställt till med. Ibland vet man faktiskt inte om man ska skratta eller gråta.
Så förutom att jag blivit såväl hotad som varnad och utskälld av ett par personer som ansett sig trampade på tårna ( och faktiskt också av enstaka politiker, tjänstemän och andra som försökt förhindra granskning) är jag nu också utsatt för förtal om man ska använda den juridiska termen.

Det är då jag är glad att någon ringer mig och frågar innan man sprider rykten vidare. Så att jag kan berätta att jag fortfarande är sjukskriven efter att ha varit riktigt jäkla sjuk i en aggressiv infektion i mitten av maj. Att jag fortfarande har högt blodtryck efter det och provar in ny medicin för att få bukt med det.
Eller att min man efter sex månaders tjänstledighet för att prova nytt jobb på ensamkommande flykting, i juni återgick till sitt jobb som förskollärare på Tulpanen. Han blev dessutom erbjuden en chefsbefattning innan han slutade så det rimmar lite illa med det där med sparken. Han har förresten semester nu. Man skulle ju dessutom kunna tänka sig att såhär i semestertider borde man kunna vara ledig någon månad utan att det skulle ses som särskilt konstigt.

Det där med 600 000 i böter vete fanken var det kom ifrån? Kan det ha att göra med att vi varken har en halvmiljonsbil eller att vi har en massa maskrosor på gräsmattan för att gräsklipparen varit trasig i ett par veckor?
Eller är det så enkelt som att det finns människor som inte drar sig för att försöka sprida ett rykte för att liksom "komma åt" mig och min familj?
Ja inte vet jag. Ska man skratta eller gråta?

Däremot fattar jag att det är jobbigt för mina barn och min man att dras in i mitt jobb. Det är som att vara släktingar till en maffiaboss. Det är ingen som är road av otrevliga och hotfulla och samtal till vår hemtelefon.

Men nu ska jag ta en promenad med min man och försöka känna mig 600 000 kronor rikare.
Det är inte så synd om mig, men tack för omtanken!