Monkans Cipramil

I morse åkte lillebror och hans familj tillbaka till Göteborg. Det innebär att de senaste 18 dagarnas samvaro med 12 personer i hushållet ( eller fler beroende på kompisar och så vidare) är över och att livet ska återgå till det normala. Min man har börjat jobba igen efter nästan åtta veckors ledighet. Fotbollsfestivalens hektiska dagar är över. Det är småkallt i luften.

Det kändes som om sommaren plötsligt tog slut. Alla tecken pekade liksom på det. Som kronan på verket är det extra lugnt i huset eftersom Isa är på läger i England, Sofia jobbar i Umeå och Petter sover borta. Kvar i huset är två snarkande barn och jag. Och det kändes rent av ödsligt tomt.

Jag blev aningen rastlös och drabbades av lite sån där vemods-ångest. Blä.
Själv ska jag agera chaufför åt en väninna till NUS och se lite folk. Har just varit och hämtat och slängt i några påsar tvätt åt en kompis vars tvättmaskin behagat ge upp i sommarvärmen. Inga stordåd, men alldeles lagom för att man ska känna att det blev lite vardag i alla fall.

Nu försöker jag intala mig själv att det är trevligt med höst. Att det är bra med rutiner. Att det finns en tjusning med årstidsväxlingar. Ja, allt sånt där blaj som man ska trycka in i skallen när man tänker positivt.
Det enda som riktigt lyfte mig idag var när Leksands säsongskortserbjudande landade i postlådan. Den kommande säsongen. Kvalserien. Det är cipramil för en själ som jag det.