Tystnadslöften

Jag har som sagt var barn som är ganska pratglada. Med lite självrannsakan inser jag att de brås på mig. Förmodligen.

Julia och jag sitter i köket. På TV visas något av alla dessa avsnitt av någon av alla dessa serier som jag inte kan hålla ordning på. Just här det en sekvens med en munk som tydligen har avlagt något tystnadslöfte.
Julia: Hur länge måste man vara tyst?
Jag: Vadå?
Julia: Om man blir munk alltså.
Jag: Jag vet inte. Jag vet inte ens om alla måste det.
Julia: Jamen vad är poängen med att vara tyst?
Jag: Det ger tid till eftertanke. För att komma närmare Gud. Reflektera.
Julia: Usch! Fatta vilken ångest JAG skulle få av att inte få prata!
Jag: Det förstår jag!
Julia: Fast egentligen inte för att inte för att inte få prata, men tänk vad jobbigt att bli tvungen att tänka så mycket.

Jag blir onekligen frestad av idén med tysthetslöfte. Jag menar, barnen har haft godislöften och läsklöften och sånt. Egentligen kanske man skulle motivera dem att vara tysta mellan varven? Att reflektera.