Förlovningsdag

Idag firar jag och maken 24-årig förlovningsdag. Det är några år det.
"Va, var ni förlovade så länge innan ni gifte er" utbrister 12-åringen som tycker det är en eon mellan 1 september och 5 januari.
"Va, var ni bara förlovade ett halvår innan ni gifte er" utbrister 14-åringen två minuter senare vid frukostbordet.
Sen följer en lång diskussion om förlovnings- och vigselringar och sedvänjor i olika länder.
Att pappa var tvungen att förlova sig för att få åtminstone en ring. Orättvisan över att jag har två. Här är det stora reformer på gång direkt vid frukostbordet. Det är inga små kravs som ställs på en stackars morgontrött mamma som ni ska citera vigsellöften och reda ut begreppet ’vårdtecken’.

Och jag som är lika trött som vanligt kan inte koncentrera mig på två saker samtidigt utan häller i hastigheten röd quinoa i havregrynsgröten när jag ska hälla i linfrö. Jag har alldeles för många olika sorters frön i mitt skafferi. Jag ska skicka ett klagomål till hälsokostföretaget som inte kan göra påsarna lite mer olika.
Efter att ha skrapat bort det mesta av quinoan är gröten i alla fall inte särskilt god och jag förstår om båda barnen plötsligt är "mätta" eller "har för ont i halsen för att äta gröt idag".
Jag konstaterar dessutom att mjölken har utgånget datum och funderar på pannkaka till middag. På min 24-åriga förlovningsdag. Är det då man kan säga att det har blivit vardag i relationen? ! ? Eller ska livet inte vara mer glamouröst än så här?