Jag och oturen

Jag pratade med en av mina kompisar i Leksand i torsdags.

R: Du, skulle du kunna slänga iväg några rader från Sundsvall?
Jag: Nej, jag ska inte dit.
R: Hur menar du?
Jag: Jag ska inte på matchen.
R: Har det hänt nåt? Du brukar väl alltid vara där?
Jag: Jo, men inte den här matchen.
R: Men Varför?
Jag: Min dotter fyller 17 år.
R: Jaha. Och?
Jag: Jag ska vara en bra mamma och vara hemma på hennes kalas. Hon har noll hockeyintresse och noll förståelse för att jag åker till Sundsvall för att se hockey. Och den här gången tänker jag låta henne bestämma.

Det blev en lång paus. Jag tror han var i chock.

Jag: Se det positivt. Leksand vinner aldrig i Sundsvall när jag är där. Jag för otur med mig i den hallen!
R: Är det så?
Jag: Det är definitivt så.
R: Men Lövenmatchen på söndag då?
Jag: Jag ska inte se den heller. Jag jobbar.
R: Nu är jag fan i chock. Mår du bra?
Jag: Jag hoppas det. Och du, då kanske Leksand gör en bra match mot Löven också. Jag ser f-n bara förluster på bortaplan.

En kvart senare kom sonen upp och det blev tal om att jag inte skulle på hockey.
’Men morsan, det kanske är bra, då kanske Leksand vinner’ var hans kommentar.

10-1 mot Sundsvall hade varit kul att se.
10-1 mot Löven idag hade onekligen varit ännu roligare.
Men det är det här med vinnarserier och förluster. Någon gång måste den första förlusten komma. Och vad vore väl mer logiskt än att den förlusten kommer nu mot Löven, efter 10-1 mot Sundsvall i fredags.

Men, jag är inte logisk idag. Leksand ska vinna. Det är bara så.
Det känns tråkigt att inte se matchen. Å andra sidan kanske jag slipper se Leksand spela uselt i Lövenhallen, det har jag sett tillräckligt av.

Och vad Sundsvallsmatchen beträffar. Den räknar jag med att kunna åberopa varje gång dottern hamnar i något gnäll-il över att jag inte bryr mig om henne. ’Jag var minsann hemma från Sundsvall när du fyllde 17’. Typ.