Odelad glädje

Jag har varit på utvecklingssamtal för minstingen idag. Jag hann inte ens in i klassrummet förrän en av hans lärare högg mig och sonen i korridoren och sa på skarpen att "nu fick mamma minsann skruva ner gasen på den där pojken" för som han hade agerat på matten ville inte magistern se mer av.
Jaha, det blev ju att korsförhöra sonen som av förklarliga skäl var på ett strålande humör idag. Han delade gärna med sig av den glädjen också. Åt alla som håller på Modo.
6-0 till Skellefteå var tillräckligt för att hans klasskamrat, ett lärarbarn för övrigt, hade tappat tålamodet med min son och drämt till honom med linjalen. Sonen hade drivit många till vansinne tydligen.

Idag var jag en hemsk mamma. En hemsk, hemsk hockeymamma som förstår sonen till fullo.
Tänk er, i alla år har klassens modoiter hånat sonen för att han håller på Skellefteå (oavsett vad jag tycker om Skellefteå så förstår jag känslan, jag som är leksing i modoland). I alla år har han fått gå till skolan efter att ha sett Modo dänga till Skellefteå i Övik.
Idag var stunden kommen. Dagen D. Dagen då han kunde gå till skolan och returnera precis allt hans kompisar hävt ur sig de här åren. Gissa om han njöt. Precis som jag gjorde de där skoldagarna efter att Leksand spöat Modo i Kempehallen.
Då kan man ta ett och annat rapp från flickornas linjaler. Med mammas goda minne.

Delad glädje är inte alltid dubbel glädje.