Julstädning – på märkliga ställen

Jag håller på att julstädar. Överallt. Nej, inte damm och sånt. Mer röja upp bland folk, inrättningar och företag som inte gör vad de borde eller håller vad de lovat.

Som vuxen kan man inte, och FÅR inte, utnyttja barns beroendeställning.
För några veckor sedan hörde jag om en tränare som efter kritik på ett föräldramöte kallade in BARNEN i ett förråd och berättade att vederbörande kände sig kränkt över att de berättat sånt han sagt, för sina föräldrar. Den dagen mitt barn kommer hem och berättar att tränaren sagt ’det här får du inte berätta för mamma’ den dagen ställer jag till ett liv utan dess like. Det är min plikt som förälder.

Under mina 14 år i ungdomsverksamhet har jag sett det mesta och alla möjliga sorters tränare. Inget är nytt. Tränare som bänkar 12-åringar på TRÄNING med motiveringen att de ska ’spela ihop ett lag inför DM’. Eller tränaren som låter en 11-åring som tränat VARENDA träning under våren, stå över i sista matchen för att sen i lönndom ringa in spelare från andra lag. Eller tränare som motiverar ungar för extraträningar, där barnen åker hem under lov på beordrad träning, för att sen få veta att man inte är ’uttagen’. Uttagen i ett lag där föreningen har en policy att ALLA spelar lika. Det har hänt mina egna barn, men ännu oftare andras. Och jag vägrar vara tyst längre. Oavsett om det gäller mina barn eller andras.

En dag tillbringade jag tre och en halv timme i telefon med en ungdomstränare som innan en träning, inför en grupp 10-12-åringar, bett den som tyckte att de hade dåliga tränare att räcka upp handen. Det var som ni förstår inte hela historien, men jag väljer att inte ta den här. Det där var ännu en av dropparna som fick inte bara min, utan också andra föräldrars bägare att rinna över. Som tränare måste man lyssna på båda sidorna av sanningen hos barnen, innan man vidtar åtgärder.

I en domstol blir det rättegång där man hör båda sidor innan man dömer. I vardagslivet går det tydligen utmärkt att som vuxen lyssna på ett barn ( ibland sitt eget) och sen gå ut i rättarting utan att ens ha en tanke på att det här barnet kanske har valt att utelämna vissa betydande delar i historien. Kanske på grund av att han inte kommer ihåg, kanske på grund av att han inte vill, kanske på grund av att han uppfattade det annorlunda. Men det är väl där vi vuxna måste vara just vuxna och hjälpa ungarna på traven. Om Anton kommer och klagar på att Isa slagit honom så är väl min självklara fråga ’ och vad hände först, slog hon dig utan anledning?’

Nej, det var ingen liten tjej eller kille som vågade räcka upp handen den här gången. Jag vågade däremot ringa.
Första 45 minuterna blev jag utskälld, det var allt från att jag inte engagerade mig tillräckligt, till att jag engagerade mig för mycket. Lite som det passade vederbörande. Det var uttalanden som ’ lite får väl ungarna tåla, jag sprang då inte hem till mamma och grinade så fort det var något’ eller ’du kan väl inte mena att vi ska ta in vem som helst som ledare, menar du att det är kompetens att ha läst pedagogik’
Ska man skratta eller gråta? Jag blir bara beklämd.

Jag är helt säker på att vederbörande var så arg att han inte har en aning om vad han vräkte ur sig i början. Jag satte på högtalartelefonen och sorterade papper medan jag lyssnade och det fanns alltså andra föräldrar som hörde vad som sades. Men alla orkar inte ta striden, man är redan så knäckt när ens barn far illa.
Människor som är så i affekt och har så taggarna utåt i inledningsskedet går det aldrig att framföra synpunkter till. Man måste vänta till de har hävt ur sig och liksom har slut luft. Det tog sina timmar, men sen gick det att börja resonera. Och det kom en hel del konstruktivt ur samtalet.

Jag tror ju alltid på bra förändringar. Frågan är bara när man ska inse att det kan vara hopplöst? I det här fallet tror jag fortfarande på att de handlar om okunskap och ren obetänksamhet. Det är lätt att tro som ungdomstränare att man klarar sig på att man exempelvis själv varit en medelmåtta på fotboll eller hockey för 20 år sedan.
Jag blir beklämd när man hånskrattar åt pedagogik och psykologi och tycker det är viktigare att vara ’fast och bestämd’ på samma sätt som ’när jag gjorde lumpen ’.
Hur kan man glömma att barn är barn? Hur kan man glömma hur man själv kände det som 11-åring och en okänd vuxen levde rövare i ett klassrum? Har vi inte hunnit längre?

Det finns ledare som aldrig behöver höja rösten. Självklara auktoriteter som barn ändå har förtroende för. Åh, vad jag önskar att jag fick klona dem.