Hjärnskakad

Man ska aldrig köra sista åket. Det är då man bryter benet. Man ska aldrig hoppa sista hoppet. Det är då man bryter foten. Och man ska aldrig träna sista träningen. För det är naturligtvis då man får hjärnskakning. Helst kvällen före julafton.

Minstingen ( som också är målvakt) skulle rädda en puck. En rätt mycket större grabb skulle dra målvakten och sonen följde snyggt med för att stänga puckbanan. Han stängde även killen som körde rakt in i honom. Sonen flög rakt bakåt med bakhuvudet handlöst i isen och fick dessutom killen över sig med knät i huvudet om han uppfattade saken korrekt. Jag såg bara att de körde ihop och att Anton blev liggande kvar stilla på isen. Så jag sprang ner till rinkside lagom för att mötas av ledare som ropade att man måste ringa ambulans.
Där satte jag stopp. Jag förstår intentionen, för det såg otäckt ut, men jag ville gärna se om det verkligen var helt nödvändigt. Jag åker inte ambulans i ’onödan’, det förbjuder mitt samhällssamvete!
De fick sonen av plan. Han var illamående och, som han uttryckte det, ’det snurrar i rummet’. Vit i ansiktet på skakiga ben fick han kollas i omklädningsrummet. Däremot var han klar
huvudet över vad som hänt precis innan, under och efter. Jag ringde och kollade med akutpersonal om vi absolut måste åka in eller om vi kunde avvakta. Jag valde att avvakta.
På väg hem skulle jag hålla honom vaken i bilen, vilket inte var någon lek. Han knoppade till ett par gånger dessa fyra kilometer.

Nu kunde det ha varit mycket värre. Vi kunde ha varit inlagda på NUS i natt och fått vakna julaftonsmorgon på sjukhus. Det behöver vi förhoppningsvis inte. Sonen är kollad av akutsjulvårdspersonal ikväll, (lyst i ögonen och checkat pupiller och sånt) och får varken äta, dricka eller somna för fort eller djupt. Han verkade lite slöare än vanligt. Min man och jag jourar i natt och väcker honom med jämna mellanrum med någon lagom begåvad fråga, för att se om han ’hänger med’ fortfarande. Om inte så får vi väl krypa till korset och åka in med honom till NUS då.

Han har dock börjat återfå färgen på kinderna en aning så jag känner mig ganska lugn. Jag tyckte mer synd om den stora 14-åringen som körde på honom, för han var oroad trots att jag bedyrade att det inte var någon fara.Sånt här händer ju, det kan man aldrig undvika.

För några år sedan krockade min syster på väg hem, kvällen innan julafton. Hon hade gjort det där sista innan jul. Det var en sjuk massa frusen julmust vi fick plocka ur bilen dagen efter, där den varit inlåst av bärgaren i 30 minusgrader.
Man ska fasen i mig aldrig ’göra det där sista’.