Mamma mot Jante. 1-0.

Lillpojken toppar målvaktsligan. Men får man vara glad över det eller blir man ”åtalad” enligt Jantelagen då?

Dagarna rinner iväg. Det är en salig blandning av liv och död, sjukdom och vitalitet. Begravningsprogram och handblommor är klara och de mesta av kläderna strukna och upphängda.
Mitt i allt har vi som vanligt en massa hockey. Båda sönerna har match idag. Ena sonen och Leksand hade match igår.

Man letar efter saker som kan ge energi, för det är så många energitapp runt omkring oss just nu. En solstråle var i alla fall Swehockeys målvaktsstatistik. Får man som mamma vara stolt över att man har en son som är ung, men som ändå så här långt ligger i topp i målvaktsligan i division 1 B? Får man vara glad över att han är seriens bästa målvakt?
Eller träder Jantelagen in då?

Det är intressant det där, att man ofta får uppleva att folk har svårt att glädjas åt andras framgångar, och inte minst åt andras barns framgångar. Det är oförståeligt när man själv är så himla stolt och glad över varenda kille eller tjej som tar sig fram från småföreningar i ens hembygd. Elithockeyspelare, snowboardåkare i landslaget, juniorfotbollsmålvakter i Sverigetoppen, länslagsspelare i olika former. De har alla slitit oerhört hårt för att komma dit.

Självklart är man lika imponerad av alla de som sliter i ur och skur, men som inte når ända fram. Livet är inte alltid rättvist.
Däremot har jag svårare att förstå mig på dem som inte vill lägga den tid och den möda som krävs, men som ändå gnäller för att de inte tar sig uppåt. Det är kanske det som frustrerar en allra mest? De som är supertalanger och har så mycket gratis, men som inte ids, eller som lägger av så snart de märker att de måste anstränga sig för att utvecklas. Just för att de är vana att alltid vara bäst eller kanske i alla fall alltid få spela för att någon har ett gott öga till dem.

Jag vet hur mycket Petter har slitit. Jag vet hur krokig hans bana har varit. Jag vet att han i flera års tid, som tonårsmålvakt, inte hade ett enda fast lag att spela i utan bollades runt mellan olika lag och olika föreningar. Jag vet att han vissa säsonger knappt har stått en enda match. Han har suttit i bussen 80 mil utan en enda minuts speltid. Gång på gång. Däremot har han tränat minutiöst. Och han har inte gett upp, just för att han vet att han utvecklas minst lika mycket på träning.

Jag vet att han var borta en lång period när han klev snett på foten på sitt idrottsprogram på gymnasiet. Jag vet att han under hela fjolåret och även i höst har haft sjukt ont i höften. Jag ser honom ligga på golvet hemma flera gånger om dagen och följa sitt rehabiliteringsprogram från idrottsmedicin minutiöst för att kunna göra sitt allra bästa. Jag ser honom ha ont och gå runt för att mjuka upp höften när den varit överansträngd efter matcher eller träningar.

Och jag vet att han haft flera omgångar halsfluss under den här hösten, ätit flera penicillinkurer. Jag har sett honom stå och huttra vid båsdörren som back-up-målvakt med feberblanka ögon, för att i värsta, värsta fall tvingas hoppa in.
Jag vet hur besviken han varit, hur besvikna vi varit över att han inte får vara frisk och hel och få chansen att se bevisa för sig själv hur bra han är eller kan bli om han hade haft maximalt flyt och hållit sig frisk och hel de senaste åren, när han trots allt har utvecklats från juniormålvakt till stabil senior i division 1.

Och kanske är det just för att jag vet allt det här, för att jag sett all besvikelse, för att jag hängt med i både tårar, ilska och frustration under så många år, som jag är så glad över att se hans namn där i toppen av tabellen. Min lillpojke.
Jo, jag är stolt mamma. Jag tänker fortsätta att vara det.