Hans bänk står tom

Isa gick iväg till skolan med tunga steg. Idag på morgonen ska alla samlas och för hennes klass blir det en mycket speciell och ledsam dag. Idag blir det påtagligt att hans bänk står tom. Han kommer inte tillbaka.

Vi har förberett så gott vi kunnat. Vi har pratat, gråtit, pratat mer, försökt svara på frågor. Anton har inte sovit mycket senaste nätterna och funderar mycket på saker kring själv olyckan, men också om vad som händer nu med alla i hans familj. Vad som händer med de stackars killar som var med vid olyckan, hur de känner och tänker. Och hur alla runt omkring ska kunna leva vidare med det.

På en 12-årings självklara vis försöker han hitta lösningar för att hantera det här ohanterbara som händer runt omkring just nu. Som att be mig prata med föräldrar som har skoter och be dem sälja den för att de måste inse hur farligt det är att hans kompisar åker med och ibland kör.
Även om han vet att det här inte hade något med ’buskörning’att göra, så är reaktionen att försöka hindra att det här hemska ska kunna hända igen. Och då spelar det mindre roll att jag förklarar att man ju inte slutar att åka bil även om det händer många trafikolyckor.
’Jag skulle inte kunna leva med att jag råkat köra på en annan människa’ sa han igår kväll när han låg i sin säng.
Vi pratade om det där med val. Vad har man för val utom att leva vidare? Alternativet finns inte ens. Inte för någon.

När vi kom hem från Stockholm igår kväll ville han omedelbart åka till sin kusin som också var klasskamrat med pojken som dog. Han ville se med egna ögon hur kusinen mådde . Att han levde. Tillsammans tog de en tyst minut klockan 20.00 som de flesta andra gjorde i Nordmaling igår kväll.

Vi pratade om hur skoldagen skulle bli idag. Barnen har, hur hemskt det än låter, viss vana av krishantering i skolan. Vi har tvingats lära oss det i Nordmaling. Anton vet hur man fick prata och ställa frågor när hans klasskamrats lillebror drunknade. Isa har varit med om att många, både syskon och föräldrar till klasskompisar och vänner, har gått bort. En del har valt att ta sitt liv, andra har blivit sjuka eller förolyckats.
Och vi levde med det här i familjen på nära håll, en lång period när min väninna Eva till slut dog i cancer och hennes två småflickor, som var i mina barns åldrar, blev moderlösa.

Ingen av oss har heller glömt vad som hände den 5 mars för sju år sedan, på min dotters 15-årsdag. Vi minns när hon kom hemspringande från fritidsgårdens filmnatt gråtande för att något hemskt hade hänt. Jag minns hur jag kastade mig ur sängen med en dålig känsla i magen när jag hörde hennes gråt i dörren. Hennes klasskamrat hade blivit hämtad på filmnatten och något hade hänt med hans storasyster, men ingen visste riktigt vad. Bara att det var något fruktansvärt och att någon sagt att Sofie kanske var död. Den svarta nyinlagda nyhets-stripen på Internet bekräftade det ofattbara direkt. Fem handbollsungdomar döda i bilkrasch. Två av flickorna från Nordmaling. Jag blev som fastfrusen framför bokstäverna.

Det här pratar vi om varje födelsedag 5 mars. Att den också är en dödsdag.
Precis som alla andra dagar egentligen. Det är en ganska kuslig tanke att tänka sig att precis i det här ögonblicket är det någon som dör och som lämnar ett enormt tomrum och mycket sorg efter sig. Varje dag, igen och igen och igen.

Just här, just nu är det sorgen efter en pojke i åttonde klass. En klasskompis. En lillebror till Julias gamla klasskompis. En son till ett par alldeles vanliga föräldrar som vi. En kusin, en granne, en lagkamrat. Det är många som är ledsna just nu.