Kval i alla bemärkelser

Imorse fick jag ett sms från en Luleåsupporter.
’Mitt tog slut igår och ditt börjar idag’.

Ja, idag börjar kvalserien. Som om jag skulle ha glömt det. Fredag den 13:e.
Vore jag inte skrockfull sedan tidigare så kunde jag absolut bli det idag.

Så därför funderar jag på att bryta alla tabun nu direkt.
Strunta i att mina Leksands-sockar ligger i tvätten.
Inte sitta i matchtröja framför TV:n.
Låta bli att tända de vita ljusen med blå stjärnor, som står på bordet.

Utmana ödet liksom.

Jag har medvetet hållit en låg profil inför kvalserien. Jag har kommit upp i en ålder när jag plötsligt fick mina betänkligheter. Den sista matchen jag såg, mellan Leksand- Malmö, var en rysare. Leksand slog ut Malmö ur kvalserien på straffar. Jag hade sån hjärtklappning att jag mådde rent fysiskt illa. Och den matchen var egentligen helt betydelselös för Leksands del, eftersom vi redan var klara för kvalserien sen länge.

Så hur blir det ikväll och de följande matcherna dessa fruktansvärda och samtidigt enormt roliga veckor på året? Kommer jag överhuvudtaget att överleva? Jag vet flera som dött av hjärtinfarkter på hockeyarenor. Borde jag tänka mig för?
Skulle jag klara av att styra bort alla tankar på hockey, låta bli att se matcher och sen läsa resultatet någon dag senare ?

Förmodligen inte.

Så nu går jag runt, runt, hemma. Sådär som jag avskyr när sonen gör. Magen bubblar. Tankarna flaxar. Jag kommer inte att få mycket gjort idag. Det är verkligen kval.