Svarta dagar

I morse innan jag åkte till ishallen var Isa ute och hämtade tidningen. Hon ville läsa Tobias dödsannons innan hon åkte till stan. Hennes klass gjorde en egen som var i tidningen idag.
Just i det ögonblicket insåg jag att för exakt en vecka sedan, samma tid, var Tobias fortfarande en vanlig 14-årig kille som sista dagarna på sportlovet skulle ut och göra det han gillade – åka skoter.
Kanske stod han exakt då i hallen och fixade med blixtlåset i sin skoteroverall. Kanske letade han sin ena handske. Kanske tog han just emot ett sms på sin mobil där någon undrade om han var klar snart. Det enda jag vet är att han precis just då var vid liv. Det var han inte när dagen var över. Då hade hans sista skotertur slutat i tragedi.

Klockslagen har följt mig hela dagen på ishallen. Varje timme har jag undrat hur hans sista dag i livet såg ut.

För exakt en vecka sedan var en alldeles vanlig 19-årig kille i Nordmaling vid liv. Den lördagkvällen var hans sista kväll i livet också. På söndag hittades han död i sitt rum, hemma hos föräldrarna. Helt utan förvarning för alla runt omkring. En vanlig 19-åring som förmodligen drabbats av ett ovanligt sjukdomstillstånd. Ett år yngre än min Petter, de gick i samma hemvist på högstadiet. Också där är det ett par vanliga föräldrar, en vanlig storasyster och massor av släkt och vänner som står frågande inför vad det finns för mening med allt som händer. Precis som vi alla runt omkring.

Det har verkligen varit svarta dagar här i Nordmaling.

I morgon konfirmeras många av Tobias klasskamrater. Min systerson är en av dem. Min Anton fyller dessutom tonåring. Det känns som att man liksom lever i någon sorts gränsvärld mellan liv och död just nu. Det har plötsligt blivit så tydligt att det går fort att kliva över gränsen.