Karantänstopp

Det är fortfarande synd om mig. Halsen är som ett rivjärn och jag gruvar varje gång jag måste svälja, för att inte tala om varje hostning. Febrig, matt och kallsvettig. Jag har faktiskt, för en av mycket få gånger i livet, fått ställa in en intervju.

Två saker slog mig just.
Det är ju fantastiskt att kunna sitta sjuk med feber och halsont vid köksbordet tillsammans med storsonen utan att få panik för att han ska bli smittad under hockeysäsongen. Det är tillfälligt karantänstopp i huset just nu.

Det andra är att jag mycket ogärna pratar just nu, eftersom jag dels har risig röst och dels gör det så ont till och med att prata. Så hur kan det då komma sig att min man plötsligt sitter och ugglar framför sin dator i flera dygn, när han nu har chansen att få prata fritt och stå oemotsagd av mig i flera dagar? Brukar det inte vara just det han längtar efter? Att jag ska hålla tyst någon gång?

Det enda jag kan tänka mig är att han insett att jag inte kan ropa ner honom från hans datahörna på vinden. Han har förmodligen också insett att jag inte är både stum och förlamad och därför fortfarande kan peka på både tvättkorgen, diskbänken, Isas ouppsatta rullgardin och kompostbyttan.