Ont fördrivs med ont

När tempen i natt steg till 40,9, började till och med min man bli bekymrad. För mig är det tillräckligt med feber för att ragla mellan väggarna när man ska till badrummet.
Jag låg under dubbla täcken och hackade tänder när han gick och lade sig. Det kändes ungefär som att öppna en ungslucka när han lyfte på täcket.
Och eftersom han förmodligen insåg att det skulle bli en natt med mycket feberyra och oanade konsekvenser så försökte han övertala mig att försöka ta ner febern med alvedon.

Där var vi inte överens. Jag undrar när jag någonsin blir så sjuk att jag inte orkar opponera mig?
Jag inbillar mig att eftersom feber finns av en anledning och eftersom tempen tar död på det man har i kroppen, så måste det vara bättre att låta den "bränna ut" skiten.
Alltså låg jag och tokfrös i timmar innan jag fram emot morgonsidan låg genomsvettig i dyngsura lakan och funderade på om det är så det känns att vara i klimakteriet?

I morse var jag i alla fall nere på strax under 39 så det går åt rätt håll. Och en varm dator är skönt att ha på kalla fötter i sängen!