Det tar aldrig slut

Flaggan utanför kommunhuset vajade på halv stång igår, efter den tragiska trafikolyckan där ännu en rätt så ung människa med anknytning till Nordmaling gick bort. Ett glatt ansikte som många känner igen eftersom hon jobbade i flera av kommunens lokaler där både mina barn, jag och min man vistas och jobbar.
"När tar det slut, det bara händer och händer hela tiden nu" funderade ett av barnen i morse.

Jag kan bara hålla med. Det har varit många unga som gått ur tiden det här senaste året i Nordmaling. Och jag tror att vi är många som tänker på både dem och deras anhöriga varje dag.

På väg från Göteborg i påskas stannade vi till i Stockholm hos min kompis. Vi satt och slötittade på en film om en liten kille den kvällen. I samma lägenhet, i samma soffa som vi satt när telefonsamtalet om Tobbes skoterolycka kom.
Tankarna återkom dit flera gånger under kvällen. Och jag visste att min 15-åring självklart tänkte samma sak.
Min 15-åring grät hela vägen hem och vi pratade länge, länge på kvällen. Om saknad. Om det där med att gå vidare. När begravningen är över och man ska leva som vanligt igen, fast allt är helt annorlunda. Min 15-åring går till skolan varje dag, hon tränar, umgås, skrattar, har kul, precis som man har när man är 15 år.
Men varje, varje dag tänker hon på Tobbe. Ofta på kvällarna när allt liksom stannar av.
Vad gör han nu? Var är han? Vad upplever han? Hur finns han?

Alla vet att livet går vidare. Bit för bit. Men saker blir sig aldrig riktigt lika igen.
Igår förändrades livet fullständigt för många. Precis som det kommer att göra idag.
Det tar nog faktiskt aldrig slut. Det bara flyttar sig.