Sjuk vård

Efter fyra timmar på akuten utan något annat att göra än att lyssna på sjukhusgudstjänsten eller titta på TV-skärmen med landstingsinformation fick vi äntligen träffa en läkare. Anton var så desperat att han till och med hasade till hyllan med HTH:s köksbroschyr och började bläddra i den.
Vi fick en bra läkare. Det tog tio minuter. Röntgen tog ytterligare tio. Sen väntade vi 45 minuter på att få bilderna godkända innan vi fick gå ner till läkaren igen. Det tog fem minuter.
Det känns någonstans som att man borde kunna göra en del förändringar. Inte på akutpersonalen dock, som bara såg högarna med rosa lappar torna upp sig.
Men man kanske rent kunde få en sökare på sig så att man åtminstone kundes ropas upp från gräsmattan utanför? Eller en högtalare? En neonskylt med ens namn, som på bilbesiktningen? Fyra timmar i väntrummet gjorde en ju nästan tokig. Och då hade jag ändå inget litet gråtande barn och var fullt frisk själv.

Väl hemma var vi både utsvultna och utmattade. Man blir ju sjukt trött av att ingenting göra! Min ovilja att åka in akut späddes på rejält kan man säga. Nästa gång kommer jag att riskera att bli den där dåliga föräldern igen, som aldrig tror att barnen har brutit ben, nyckelben och fötter utan i det längsta hävdar att ’ det är bara en liten smäll, det går över om ett tag’. Värst var nog när Petter brutit nyckelbenet ( igen skall tilläggas!) och berättade för läkaren på akuten att mamma och pappa minsann hade försökt tvinga iväg honom på fotbollsträning för att de inte trodde att han hade ont. Det är sånt han kommer att ta upp i ’Sanningens ögonblick ’ på frågan om den lyckliga barndomen!

Å andra sidan behandlar jag mig själv likadant som jag behandlar man och barn så det råder väl i alla fall likhet inför sjuklagen kan man säga.

Natten har varit rätt lugn. Sonen ligger blickstilla med armen i ett läge. Alvedon gör underverk. Min gissning är att han står på brädan inom några dagar, så fort blodansamlingen vid armbåge och underarm ger med sig.

Och doktorns uppmaning om att använda mitellan sparsamt och istället sätta sig i soffan och vila med en kudde under armen mellan varven, träna med att knäppa med fingrarna för att håla dem i rörelse och ropa att mamma skulle komma med mer popcorn, den lyssnade jag inte på.