OS i köksbygge

Häromdagen mitt i köksarbetet, som numera inte innefattar matlagning utan bara snickring, hörde jag min man ropa på Isa. När jag sneddade förbi altandörren såg jag inte till honom. Däremot hans fot som stack upp.

 

Där låg han, platt på rygg på gräsmattan.

”Jag klev snett på foten, jag tror inte jag kan stödja på den” kved han.

Eftersom han varken såg död eller förlamad ut så hoppade mina tankar över medlidandet och gick direkt vidare till köksrenoveringen. .

”Hur f-n ska jag nu få upp köket själv?? En man på kryckor i tre veckor” hann jag tänka

Han måste ha sett min tankebubbla för han grymtade ett ”Förlåt” ungefär som om han medvetet hade halkat till för att slippa skruva kök.

Det kan möjligen ha varit därför han ropade på Isa? Han kanske redan där insåg att hans kallhamrade fru inte liksom var mottaglig för något annat än män som kan arbeta med kök just nu

 

Men min tankebana stannade inte där.

Har inte Christian Olsson tagit ett OS-guld i tresteg med en fot han inte kunde kliva på ? Det är väl bara att tejpa hårt?
 

Några sekunder senare var jag där som den ömmaste Florence Nightingale ( med hemska baktankar om att snabbt få honom på fötter) och lindade omsorgsfullt min mans fot snyggt och prydligt (och hårt), klappade honom på kinden och erbjöd honom alla möjliga smärtstillande tabletter om det skulle behövas.

Någon halvtimme senare var han bokstavligen på fötter igen om än lite haltande. Han tog sig linkande till jobbet nästa dag också.

Nu funderar jag på var jag ska sätta gränsen för skada som befriar från köksrenovering. Det måste väl bli vid amputering eller något?