Inverterad vattuskräck

När man gör om kök så måste man som regel förr eller senare stänga av vattnet. Det där måste ha blivit någon form av trauma för våra barn. Visserligen var det några dagar när vi liksom förvarnade att ”ikväll kanske vi måste stänga av vattnet” , men det handlade om några timmar för att få diskbänken på plats och inte att plugga och hålla på för att ha bara vattnet i köket borta i veckor.

 

Den ständiga frågan har plötsligt varit ”har vi vatten”. Sonen smsade hem från flickvännen att de skulle hit och sova och undrade om det fanns möjlighet att duscha, döttrarna har ibland extra-duschat bara utifall att det inte skulle finnas vatten när de nu tänkte duscha härnäst och lillsonen har varit mest bekymrad över huruvida vi kommer att kunna använda vatten till nudlar eller inte.

 

Vattnet var avstängt i ganska exakt två timmar. Pappan meddelade att det nu fanns tre spolningar, en på varje toalett, kvar i behållarna innan vattnet skulle slås på igen.

 Den som blev mest skitnödig under dessa två timmar var helt otippat – Jag!

Den som gnällt mest på allas hysteri för att vattnet skulle vara borta.

Så jag nyttjade samtliga tre spolningar alldeles själv, och då ska man ha i åtanke att jag INTE slösade.

 

Nu är diskbänken på plats utan missöden och igår kastade vi ut spisen. Det innebär att vi inte kan laga spis- mat förrän nya hällen är inkopplad. Självklart är det då min svåger från Stockholm ringer och undrar om deras fempersonersfamilj kan komma förbi på middag här idag. Det blir grillat och fritös!