Varulven och jag
Jag är mörkrädd så vuxen jag är. Häromkvällen satt vi ute till efter midnatt, min man, jag och brorsan och hans sambo. Vi pratade om alla hemska filmer man såg som barn och hur rädd man var. Brorsan och jag berättade med kuslig inlevelse om när vi såg Varulven hos mormor och sen skulle gå 400 meter genom den mörka skogen ut till stugan. I kolmörker.
Och någonstans efter vägen lurade farsan i diket och hoppade fram och skrämde livet ur oss.
Det där tillhörde nämligen en av hans favoritsysselsättningar. Ja, att skrämma oss barn alltså.
Uppenbarligen har jag inte kommit över det än, för när jag sen skulle ut och kissa så blev jag så rädd att jag tvingdea min man att följa med mig ut! Det har ju just varit fullmåne och vem vet om någon Ulv dröjt sig kvar i skogspartiet och bara väntade på att jag skulle på dass.
När jag sen lade mig i min säng som står bredvid ett fönster så kollade jag båda hakarna och täckte fönstret innan jag drog täcket över huvudet och la mig i fosterställning med ett litet hål för näsan bara. Ifall någon annan sorts monster skulle dyka upp. Nej, jag vet. Det är inte logiskt.
Senaste kommentarerna