Dubbelmackan

Det var det första Anton sa när han kom hem från skolan. Hans systrar försöker kväva skrattsalvorna så gott det går.

”Ja, de kallade det så lärarna, det är något de har kommit på” säger Anton surt, som denna första dag har lyckats komma för sent in från rasten,  prata för mycket på lektionen och drömma för mycket på mentorstiden när han borde skriva om sitt fantastiska sommarlov.

Ungefär som befarat alltså.

 

Hans storasyster Sofia har haft samma mentorer.

Sofia: Men visst är de jättebra?? ( hon låter extremt entusiastisk)

Anton: Tja ( inte fullt lika entusiastisk)

Sofia: Jag saknar dem fortfarande ( lika entusiastisk)

Anton: De verkar ha ganska mycket energi om man säger så (inte fullt lika entusiastisk)

 

Tre år kvar. Detta är bara början.